stickeri stickera stickeralla

Definitivt projektstyrt

Återigen stickar jag något med siktet inställt på resultatet. Det händer ju ibland - som tex när jag stickade en kofta i Cotton Viscose - att jag vill ha något plagg, men att det inte är det mest spännande som hamnat på mina stickor.

Det här är nog det mest ospännande jag stickat på många år...

Mil efter mil efter mil av slätstickning i tunt garn.

Men jag vill verkligen ha det här plagget!

Det ska bli en tunika (Lulu, av Julie Weisenberger, Cocoknits), men jag stickar i mycket tunnare garn än vad mönstret anger, så jag har gjort en CustomFit-version.

Garnet är Sandnes Tynn Line, och jag stickar på stickor 3. Jag började med 218 maskor, men som tur är så minskar jag hela tiden. Jag funderade precis i början av stickningen på hur många maskor jag kommer att sticka, men beslutade rätt fort att jag inte ville veta!

 Nu har jag i alla fall bara ett varv kvar till avmaskningen för ärmhål, vilket innebär att det är ca 100 varv kvar på det här stycket. Jag ska nog få mig en sommartunika vad det lider. 

Aldrig fel

Enfärgade, slätstickade yllekoftor är aldrig fel, men som jag har konstaterat många gånger tidigare, det är inte mycket till bloggmaterial i dem. Särskilt inte när jag använder CustomFIt och det inte ens finns en bild på hur den förväntas se ut när den blir färdig.

Addera tråkigt vinterljus till det, och det här blir resultatet.

Fast ljuset idag är inte så illa ändå, snön som har kommit hjälper ju faktiskt till lite.

Nä, vad den här bloggen behöver är lite inspiration.

Som nytt garn, kanske?

My precious!

Det är Fyberspates Vivacious 4-ply i färgen Grape, inköpt hos Tant Thea (det är inte riktigt så rött i verkligheten).

Om jag inte hinner ångra mig ska det bli en sjal, Lily Pool Terrace av Kirsten Kapur. Egentligen är den nog lite för asymmetrisk för min smak, men den är ju så fin! Ibland är det dessutom bra att utmana sina principer lite grann.

Men den får vänta lite, koftan ska bli klar först. Jag har bara ett framstycke och kanterna kvar, så det ska väl förhoppningsvis gå ganska fort. 

 

Bloggvänligt - och inte

När man, som jag, stickar rätt mycket slätstickade koftor blir det inte mycket att blogga om, det kan man ju inte påstå. Jag menar, hur roligt är det att titta på slätstickade korvar i olika, rätt neutrala, färger?

Med det sagt, nu kommer det lite slätstickat i alla fall. 

Det är en CustomFit-kofta (men allvarligt, är det nån som på riktigt tror att jag skulle välja nåt annat mönster?), som jag påbörjade i början på november, men som fick ligga till sig lite när jag började på den gråa, rätstickade koftan. 

Garnet är Sandnes Sisu i en riktigt snygg mörklila som utgått, tyvärr är det lite svårt att få fram nåt av den färgen i vinterljuset.

Bakstycket och en stor del av första ärmen är gjort, så det blir väl en kofta det här också, så småningom.

Jag alternerar den här koftan med virkningen, för händerna pallar inte bara virkning. 

Magen och benen är klara och sidorna är påbörjade (man virkar fast blommorna allt eftersom arbetet fortskrider, det är därför jag inte gjort någon vit kant på blommorna till häger ännu).

Och det räcker med att titta i projektpåsen för att jag ska bli lite glad, det ÄR inte fel med färg!

Det som är spännande med färg

Var det nån som trodde att jag skulle kunna hålla mig ifrån att börja på den nya sjalen?

Det gjorde jag såklart inte. 

Tänk att det är så trevligt att sticka ränder! Jag tror det är för att man ser att det händer nåt, hela tiden.

Men det som är spännande med färg är att det funkar olika beroende på vad man gör med den.

Tittar man på de 2 nystanen bredvid varandra så borde de bara inte fungera ihop!

Det skär ju sig en del...

Men uppstickat är det annorlunda, helt plötsligt funkar det.

 Ibland kan man se liknande effekt när man stickar mönsterstickning med flera färger, nånting man tror ska funka blir inte alls bra, och nåt som borde bli jättefult blir hur bra som helst. 

Fascinerande är det i alla fall!

Mönstret är förresten Purlbreak av Stephen West.

Bladigt

Ibland faller jag hårt.

Så hårt att jag bara måste gå och köpa garn (för att det inte finns garn i rätt tjocklek i lagret) och börja sticka nu, med en gång!

Den här gången är det en mössa av Woolly Wormhead som har fått mig på fall. Jag har stickat mössor av Woolly Wormhead tidigare, senast var det Aeonium, och jag tror knappt jag har sett nån av henne som jag absolut inte gillar.

Och i måndags kom det en ny mössa. En tvåfärgad med kortvarvs-blad, Toph . Den hamnade i min Ravelry-kö med blixtens fart, fast min första tanke var att jag skulle sticka den lite senare i höst. Sedan började jag fundera på garn, konstaterade att jag inte hade nåt bra i den tjockleken och kom på att jag tittat på ett Malabrigogarn tidigare i år, Dos Tierras. Och det garnet finns ju i min lokala garnaffär, så det fick följa med mig hem i tisdags. 

Och inte kunde jag hålla mig, så jag började på mössan igår. 

Älsklingsfärgerna igen.

Ja, vad ska jag säga? Rätstickning, rosa, grått, kortvarv...jag tycker mig känna igen det receptet. Japp, det här är en stickning som är som gjord för mig.

 

 

Bästa sortens stickning?

Vad är egentligen den bästa sortens stickning?

Något tillkrånglat som blir fantastiskt vackert på slutet, som spetsstickning? Mil efter mil av slätstickning, så man bara stickar på utan besvär? Flerfärgsmönstrat?  Som alltid så beror det på situationen.

Jag är just nu (och har varit rätt länge) inne i en period med rätstickning. Bara rätstickning rätt upp och ner är ju inte jätteroligt att sticka, så det får ju gärna vara nåt som piggar upp det lite, så man inte somnar medan man stickar.

Good Vibes är en sån stickning. Den har

• rätsstickning
• lite ökningar 
• ett enkelt spetsmönster som går att komma ihåg utan att titta på mönstret
• kortvarv
• färgbyten
• inget som kräver att man tittar på mönstret hela tiden, så att man klarar att läsa eller titta på tv samtidigt

Jag tror den har allt.

Bara 9 varv till, sedan får jag byta färg igen!

Ännu mera färg!

Som jag sa i förra inlägget så började jag sticka på en sjal till.

Det jag valde var Good Vibes, och varje rand ska få en färg. Jag har stickat första delen, så nu börjar det roliga!

Jag har nystat alla härvorna, nu är det bara att sätta igång!

En enda färg är för fegisar

Sjalen från förra inlägget var rolig att sticka på, så den är klar. 

Jag blev förtjust i sjalen så fort jag såg mönstret, när det släpptes i slutet av juni. Rätstickning och ränder är ju aldrig fel och jag hade som av en händelse lite restgarner och lite nyinköpt garn från Moods of colors i lagret, så det var ju bara att börja!

Mönster: Humphry

Stickor: 3,5 mm (man använder 2 rundstickor och stickar en rand i taget, och byter sida för varje rand)

Garn: Made by Jannika Sock100 (en av de rosa), Moods of colors Soft sock (grått och 1 av de melerade) och Glitter (resten)

Man kan ju göra sjalen lite mer dämpad, genom att använda bara 2 färger, men varför fega när det finns så mycket fina färger? Om man väljer några nyanser av en eller två färger så blir den ju fortfarande lite sammanhållen, och inte alls skrikig (som den lätt skulle kunna bli!). 

Man kan också få formen att bli mer eller mindre symmetrisk, beroende på hur breda man gör ränderna. Jag valde att göra varje rand lika bred, och då är den i stort sett symmetrisk (den lilla avvikelsen är så liten att den inte syns när man bär sjalen). 

En nackdel med många färger är ju så klart alla trådar man är tvungen att fästa.... 

Det blev 56 stycken.  Och om man jämför med en liten randig babymössa jag stickade 2003, med 96 trådar att fästa, så var ju det ingenting. 

Nu blir det en sjal till, för koftan är fortfarande för tråkig. 

Ologiskt

Det är sjalarnas år i år, det är tydligt. Visserligen har jag stickat sådär 70% av en kofta, men det enda som har blivit klart är sjalar. Närmare bestämt 5 stycken. 

En zickzackscarf som är kort, eftersom den till slut var så tråkig att sticka på, så jag avslutade den bara för att jag inte orkade mer. Så tråkig så att det inte ens finns en bild på den i färdigt tillstånd. Stickad i Lang Mille Colori Baby.

En halvmånformad Lakes and Rivers, stickad i Malabrigo sock och Cascade Heritage.

En randig på-skrådden-sjal som inte har blivit fotograferad efter den första bilden.  Gjord i Malabrigo sock och nåt udda glittergarn.

En på-skrådden-sjal med blommor efter eget huvud. I Malabrigo sock och Fleece Artist 2/6.

Och ytterligare en på-skrådden-sjal med små prickar, också efter eget huvud. Som inte heller fastnat på bild. Och som också är stickad i Malabrigo sock, den här gången ihop med Moods of Colors Soft sock.

---

När den senaste sjalen var klar så skulle jag ju ha nåt annat att sticka på, så jag tog fram koftan och tänkte att den kunde bli klar. Det borde ju kunna gå undan, med bara 1½ framstycke kvar...  och dessutom är det småflätor, det borde ju vara lite roligt att sticka på. Nope. Det är s å  t r å k i g t ! ! !

Varpå jag har börjat på ytterligare en sjal. I rätstickning. Enligt alla konstens regler borde det vara betydligt mycket tråkigare än koftan, för det händer ju nästan ingenting, men här styr tydligen inte logiken.

Den här sjalen är åtminstone inte konstruerad som de andra, och borde dessutom svälja en massa garn. Den innehåller konstigt nog inget Malabrigo sock. Dessutom; grått, rosa och lila kan aldrig bli fel, inte i min garderob i alla fall!

Många sorters kortvarv

Man kan alltid lära sig nåt nytt i stickningen. :)

 

Häromdagen fick jag anledning att prova en typ av kortvarv jag aldrig provat tidigare. 

Nu blir det svengelska här, för jag har inte sett några riktigt bra uttryck för de olika varianterna av kortvarv på svenska, så jag blandar helt enkelt in de engelska orden. 

 

Jag har alltid tidigare hållit mig till en och samma sorts kortvarv (den som kallas wrap and turn eller w/t), men när jag startade ett nytt projekt (mer om det en annan gång) så hade designern valt att använda german short rows. Det är ju alltid roligt att lära sig något nytt, så jag gjorde som det stod. 

Det var som en uppenbarelse, det blev ju så mycket snyggare än vad w/t brukar bli! Jag nämnde detta i en grupp jag är med i på Facebook, och fick några fler exempel på kortvarv.

 

Ja men, då blev jag ju nästan tvungen att prova lite olika kortvarv och jämföra dem, eller hur? 

Det blev 7 stycken! Jag har stickat i ett sockgarn, på stickor 2,5 mm, och jag har inte tvättat provlappen (för att man ska se kortvarven i sitt fulaste tillstånd, det brukar ju jämna ut sig lite när man tvättar).

Jag valde också att sticka slätstickning, där det syns mycket mer än om man stickar rätstickning.

Jag har inte gjort några riktiga beskrivningar av hur man stickar, istället har jag länkat till andra som redan har gjort det. Vissa är på engelska, men de är lätta att förstå, med många bilder eller video.

 

För att göra det lite enklare, här är en bild där jag numrerat och ritat ut var vändningarna är:

1. Turn, slip (förkortade varv, enkel) 
   Det här måste vara den enklaste av alla kortvarv, men det är också utan tvekan den fulaste. När man stickat så långt man ska, så vänder man och lyfter den första maskan (som om den skulle stickats avigt), och stickar sedan vidare. Man ska dra åt tråden för att undvika hål, men det spelar ingen roll hur mycket man drar, det blir hål.
   Min dom: Undvik denna variant, det blir aldrig snyggt!
2. Wrap and turn, w/t, w&t
   Här virar man garnet om en maska för att stänga till hålet som uppstår när man vänder. Man kan låta garnet ligga kvar runt maskan (vilket är rätt fult!) eller så plockar man upp det extra garnet och stickar ihop det med maskan (det har jag gjort här). 
   Detta är en vanligt förekommande variant i många mönster. En något snyggare teknik, men som ni kan se längs linjen så blir det gärna dragningar och en rätt tydlig linje utmed vändningarna.
   Min dom: Det finns bättre, prova nåt annat!
3. German short rows
   Som nybörjare på stickning får man lära sig att aldrig dra garnet över stickan (tex när man vänder på arbetet), så att man får 2 ben på maskan istället för en. Här gör man precis det, och utnyttjar det för att stänga till hålet.
   Den här varianten kan bli riktigt snygg, även om den ser lite ojämn ut just här (jag har provat den på andra stickningar, där den har blivit jättesnygg). En klar fördel är att den är lätt att genomföra, det är inte mycket som stör stickningen.
   Min dom: lätt och trevlig variant!
4. Japanese short rows
   Nu börjar vi blanda in "verktyg" i kortvarven! Det kan vara öppningsbara markörer, hårnålar eller bara en trådände. Man markerar garnet vid vändningen, och plockar sedan upp den lilla öglan som uppstår och stickar ihop med nästkommande maska. 
   Denna variant är riktigt snygg, men klart fippligare än de andra, eftersom man ska använda nåt för att markera garnet. Det intressanta är att denna och nummer 3 utförs med helt olika teknik, men stänger till hålet på samma sätt, om man tittar på maskorna.
   Min dom: Snygg, men för fipplig för min smak.
5. Shadow wraps
   I den här tekniken skapar man en extra maska, en skugga till vändmaskan, som man sedan stickar ihop med den maskan. Den extra maskan gör det väldigt lätt att se var vändningarna är, vilket är en klar fördel. I mitt prov blev den dock inte så snygg, det verkar som om det drar lite mer i maskorna med den här varianten, så att det nästan blir lite snett. Om jag har förstått det rätt är dock denna mycket användbar och fin vid sockstickning.
   Min dom: Vid rätt tillfällen kan den vara jättebra!
6. YO short rows
   Här använder man sig av ett omslag när man vänder, vilket gör att det blir i stort sett samma resultat som när man gör wrap and turn. Och det blir ungefär lika bra, dvs inte särskilt snyggt.
   Min dom: Näe, använd nåt annat!
7. Sunday Wrapless short rows
   Den här metoden är en variant av Japanese short rows, där man använder sig av en markör, men där man inte lyfter första maskan efter att man vänt, utan stickar den. 
   Min dom: Riktigt snygg, om än lite fipplig! 

 

Vad kommer jag att använda då? 

Jag kommer antagligen att hålla mig till German short rows. De är snygga, och inte så besvärliga som Japanese short rows eller Sunday wrapless short rows. Om jag någon gång tycker att det inte blir tillräcklig snyggt med German short rows kommer jag nog att använda mig av Sunday wrapless short rows, de är snyggast i mitt prov (men inte så snygga att jag står ut med fipplandet! Tålamod är inte min grej).

Hur många nya saker kan man börja på?

Nu börjar jag få för många projekt på stickorna. En tydlig indikation på detta är att jag inte stickat klart något i år, jag bara börjar på nya saker. 

Och nya saker = nya sjalar. Gärna stickade på skrådden. Och gärna i Malabrigo sock.

Som den här: 

Malabrigo sock i färgen Zarzamora. Jag ska ha en till färg (i annat garn) och lite spetsmönster på den här, senare.

Eller den här:

Malabrigo sock i färgen Eggplant och Rico Design Superba Las Vegas (med rosa och glitter). Med samma konstruktion som den ovan.

 

Halsduken från förrförra inlägget växer i alla fall, den är nog dubbelt så lång som på den här bilden nu:

Och koftan växer också, fast väldigt långsamt:

Bakstycket och ärmarna är klara, det är "bara" 1½ framstycke kvar nu. 

Det finns ett gäng andra stickningar som inte fått uppmärksamhet på länge, bla 2 par vantar, några sjalar (som är mer komplicerade än bara rätstickning) och en halstub.

Nu vore det kanske idé att sticka klart något av allt detta. Jag menar, det finns ju alltid nåt nytt garn eller mönster som bara måste påbörjas, det skulle vara trevligt att göra klart nåt innan nästa sånt tillfälle dyker upp, det kan hända förr än man anar.

 

 

 

Färgrikedom

Det händer ju då och då att jag faller för nåt mönster. Ibland är det plagget/produkten i sig som gör det, ibland är det tekniken. Det behöver inte ens vara nåt särskilt spännande eller raffinerat, det kan vara nåt superenkelt som jag fastnar för.

Som det här.

Zickzack-mönster. Och färg. 

Lang Mille Colori Baby i 2 färger, en lugn (på gränsen till tråkig, i blått och lila) och en rätt så hysterisk (med rosa, korall, orange och ljuslila).

Och magin infinner sig. Den lugna balanserar och dämpar den hysteriska, och helheten blir mer än delarna.

Dessutom är det rätstickning. Och ränder. Ränder är aldrig fel.

 

Ett plus ett...

...blir i det här fallet faktiskt bara ett.

Jag startade en ny kofta på nyårsafton, precis som jag skrev, och den här gången ska den inte bara bli slät.

Eller, ja, den är mest slät, men det blir små flätor också. 

Jag kommer, som vanligt, att sticka efter CustomFit, men jag slår ihop den med Braid Hills av Kate Davies.

Braid Hills är jättesnygg, men Kate Davies mönster passar mig inte riktigt, och jag är inte alldeles förtjust i en del av hennes lösningar. Men hennes detaljer kan jag ju använda (och jag har självklart köpt mönstret!).

Garnet är POP från Magasin Duett, i färgen True love pink, och som det så ofta är med röda toner så är den helt omöjlig att fota, så att den riktiga färgen kommer fram. 

Jag är snart uppe vid ärmhålet, så snart bakstycket är klart kan jag börja med det roliga flätstickandet!

Fort och fel

Ibland går det fort... och ibland går det tydligen extra fort.

Det är precis som Yarnharlot säger, som van stickare gör man också fel, det blir bara större fel, fortare.

Det kanske kan förklara hur jag klarade av det senaste idiotiska felet.

2 extra omgångar med ökningar (med 16 varvs mellanrum) som jag uppenbarligen gjorde av bara farten, resulterade i att ärmhålet hamnade 8 cm högre upp än vad som var meningen (det börjar vid första markören, men skulle börjat där måttbandet slutar). 

Om jag nu hade tänkt lite kunde jag ha kommit på det efter sista ökningen, om jag hade räknat mina maskor då. Det gjorde jag självklart inte, jag räknade dem NÄR ALLA ÄRMHÅLS-MINSKNINGAR VAR KLARA. Ungefär 15 cm för sent.

Förspilld kvinnokraft, kan man kalla det.

Jag har nu repat upp och gjort om, och har nu ärmhålet på rätt ställe. Suck.

(Det blir en kofta, såklart.)

3 dagar

 Det tog 3 dagar för koftdelarna att torka! Tacka vet jag ullgarn, det torkar klart mycket fortare.

Jag upphör aldrig att fascineras av hur stickningen förvandlas av att sträckas ut i vått tillstånd.

Från smala, snurriga tarmar

till "väluppfostrade", platta, lätthanterliga delar.

Om man ska sy ihop sina plagg är det bara ett måste att våtsträcka delarna innan man börjar, det gör allt hundra gånger lättare!

Kan det vara så att motståndet mot att sy ihop stickat till viss del ligger i att man försöker göra det utan att våtsträcka delarna först? I så fall begriper jag om man inte gillar att sy ihop. Nåja, det finns nåt för alla, och man kan inte gilla allt, så är det ju.

Men nu ska i alla fall jag börja sy, så att jag får färdigt den här koftan!

 

Sällsynt dålig planering

Mina gråa koftdelar ligger på de gråa mattorna och torkar. Cotton Viscose torkar inte så fort, och när man, som jag, lägger delarna dubbelt (för att få dem likadana) går det inte fortare.

Detta borde jag ju naturligtvis ha tänkt på. Nu tar det minst en dag till innan jag kan börja sy ihop koftan och sticka framkanterna. Och jag har inget annat roligt att sticka på!!! Hur tänkte jag där? Detta är ett fall av sällsynt dålig planering, jag skulle ju självklart ha tänkt ut nåt nytt och roligt att börja på medan delarna torkar.

Så nu blir det djupdykning i Ravelry och garnlagret, nån bra kombination måste ju gå att hitta, så mycket garn som jag har.

Det går ju inte fort det här

 

 

 

Nej, det går verkligen inte fort att sticka i Cotton Viscose, garnet är stumt och händerna gör ont. Egentligen skulle jag sticka på något annat då och då, för att låta händerna vila, men då blir ju den här koftan aldrig klar.

Så därför stickar jag vidare i sakta mak, tar pauser när händerna inte vill, och hoppas och tror ändå att jag ska få färdigt koftan innan sommaren är slut. Den passar nämligen väldigt bra in i min garderob...

I dagsläget har jag gjort klart bakstycket och en ärm och precis börjat på ärm nummer 2. Tidigare stickade jag ju gärna ärmarna samtidigt, för att få dem likadana, men numera blir det oftast en i taget. I CustomFit-mönstren anges nämligen hur många varv man ska sticka, så då blir ju ärmarna lika, om jag bara gör som det står. Och det gör jag. Oftast i alla fall. Det har inträffat att jag har fått repa upp en bit när jag hoppat över nåt nödvändigt (hur var det nu, man ska läsa igenom hela mönstret innan man börjar?), men det händer mer sällan än man skulle kunna tro. 

Så jag stickar vidare och drömmer om smidiga och stunsiga ullgarner och vad jag ska sticka med dem. Men jag drömmer bara, lägger jag ner den här koftan blir den väl aldrig klar.

Blå

Den är färdig!

Det fungerar tydligen att köpa knappar för att få klart en kofta. Det hjälper ju att jag är inne i en inspirationssvacka, så jag stickar på det som finns istället för att komma på nåt nytt.

Nu har jag i alla fall äntligen en marinblå kofta, den passar bra in bland mina andra kläder.

Mönstret är som vanligt Custom Fit, garnet är Visjögarn och jag stickade med storlek 3,75 mm på stickorna.

Och den blev så mjuk och härlig efter att jag tvättade den (och dessutom blev av med all överskottsfärg). 

 

Så nu skulle jag ju kunna börja på nåt nytt.... om jag bara kunde komma på nåt jag vill göra. Jag har ingen som helst inspiration, fast det finns mycket som jag vill sticka så hittar jag inte en kombination av mönster och garn som lockar. Och jag har så himla mycket jag har gjort i mina lådor att det nästan börjar kännas lite fullt. Det vore bra att hitta nåt som både är roligt att sticka (så jag fortsätter) men också tar lång tid, så att jag inte producerar en sån enorm mängd saker. Dessutom ska jag ju använda det också, så en tröja med flätor överallt går bort, det kommer jag inte att använda, så är det ju bara.

Jag får fundera lite till, med andra ord. Under tiden tar jag fram ytterligare ett projekt som fått ligga ett tag, sjalen Mahy. 

Nämen...

...dra på trissor, det verkar fungera.

Om man inte har speciellt mycket fantasi, och inte hittar nåt nytt som bara måste stickas, då kan det faktiskt hända att nya, fina knappar ger en tillräcklig inspiration för att bara sticka på (den inte så intressanta) koftan. 

Det hade man ju aldrig kunnat tro.

Men hur ska man kunna ta några intressanta bilder på blåa tarmar? Mörkblå slätstickning är verkligen inte särskilt upphetsande. Men det blir snyggt! Och vriden resår är alltid rätt val. 

Nu har jag 75% kvar på sista framstycket, och sen ska det bara stickas kanter och sen har jag en blå kofta!

Dags att börja fundera på nästa stickprojekt, med andra ord, särskilt eftersom inspirationen går på lågvarv just nu. Men Emma av Linnea Öhman eller Braid Hills av Kate Davies ligger rätt bra till. Japp, jag är rätt sugen på småflätor.

Kommer det att fungera?

I fredags blev jag klar med en till sjal, en som jag inte ens hunnit nämna här på bloggen.

Den heter Emiliana, och var riktigt rolig att sticka. Emiliana har samma sorts konstruktion som den förra sjalen jag gjorde, den är liksom stickad på tvären/snedden. Det gör att den får en väldigt bra form och ligger riktigt bra runt halsen. Ja, för det är så jag använder mina sjalar, mer som halsdukar än liggande över axlarna.

Jag har stickat den i MadelineTosh Merino light i färgerna Carnation och Vermillion. Det är många som höjer det garnet  till skyarna, men jag är nog lite mer skeptiskt inställd, jag gillar garner med lite mer karaktär. Men gillar man mjukt och inte har något emot att det nog noppar rätt lätt så är det trevligt. Och det finns många fina färger!

Att jag blev klar med sjalen innebär att jag inte har något att sticka på, eller, rättare sagt, att jag inte har något roligt att sticka på. Av det som låg i korgen så blev 2 projekt helt ratade (och upprivna) några andra är för hjärn-krävande för tillfället, och jag kunde inte hitta något nytt, roligt, som jag kände för att starta.

Då återstod den marinblå koftan. Som absolut inte är rolig (för den är helt slätstickad). Som  det är alldeles för mycket kvar att sticka på (2 framstycken, en ärm och en ärmkulle). Som jag skulle behöva, den skulle passa bra i min garderob (jag har ingen blå yllekofta).

Så för tillfället stickar jag på den. Jag köpte knappar igår, för att försöka lura mig själv att bara jobba på tills den är klar (det är ju ändå rätt tillfredsställande när man får sy i knapparna och det är klart).

De är jättefina och passar perfekt till garnet.

Kommer det att fungera? 

 

Årets första "riktiga" projekt

Jag är färdigt med ytterligare en sjal. Kan man någonsin få för många sjalar? Nej, jag tror faktiskt inte det.

Den här heter Drachenfels, påbörjades strax före jul och jag har stickat den i ett fantastiskt, trevligt garn som jag inte provat tidigare, Rosy Green Wool Cheeky Merino Joy (långt namn).

Garnet är mjukt och stunsigt och sjalen blev väldigt skön!

Här är den fotograferad i mitt nya ljustält, nu kan jag få bilder på saker som åtminstone nästan har rätt färg, även på vintern. Att det sen inte blir lika bra modellade bilder får jag fortsätta leva med.

Färgerna jag har använt är Cornish slate, Wild Mallow och Blackberry Sorbet och jag stickade på stickor 4. Enligt mönstret skulle man använt stickor 5 till I-snoddsavmaskningen, men det blev så fult, så jag gjorde den på fyrorna.

Jag fick också tillfälle att använda mina nya stora mattor när jag spände ut sjalen. Innan har jag använt Biltemas pussel-lekmattor och träningsmattor från Rusta, men för ett par dagar sedan hittade jag riktigt stora träningsmattor på Biltema.

En av de gamla mattorna ovanpå de nya.

Det ingick 4 mattor, och de går dessutom att sätta ihop med de små (om än inte perfekt) så att man kan ha delar som sticker ut.

Pusselmattorna har nu lagts undan som reserv, de här 4 stora tillsammans med de små kommer räcka långt.

Nu skulle man ju kunna tro att jag skulle ta ett av mina pågående projekt och sticka på det ett tag, men det är ju inte lika roligt som att börja på nåt nytt, eller hur? Så nu blir det en mössa i handspunnet garn, sen får vi se om jag lyckas sticka på den blå koftan jag faktiskt behöver.

En färg i taget

Min lila sjal är klar.

Det blev lite pyssel på slutet för att få garnet att räcka, men det gick. Allt gick åt av garnet i mitten, av gradient-garnet har jag lite kvar, kanske räcker det till ränder på halvvantar, om jag hittar nåt bra att ha som grundfärg. Jag får göra en djupdykning i lagret och se om jag kan hitta nåt passande.

Sjalen blev precis som jag önskade, en sjal som jag kan matcha mina lila tunikor med.

Det finns några till och alla passar bra ihop med sjalen.

Garn: Easyknits Splendor och Pigeonroof studio High twist sock.

Stickor: 3,75.

Mönster: Kelpie av Jared Flood.

När nu den sjalen blev klar så bestämde jag mig för att jag behöver en "enfärgad" sjal till, men den här gången i cerise.

Den blir faktiskt randig, det är 2 olika garner i nästan exakt samma färg. 

Nu blir det en Ripple effect. Ja, det är samma sorts spetsmönster på den som på Kelpie, men det är ett populärt spetsmönster av en anledning, det är enkelt och det är effektfullt.

Jag undrar om den där marinblå koftan i Visjögarn får nån mer sticktid i år... jag skyller på att det är mörkt.

 

Det är ju alltid roligare med nåt nytt

Jag har monogam-stickat (dvs, hållt mig till ett projekt i taget) under en rätt lång period, men nu verkar den fasen vara över.

Bevis:

Helt plötsligt kom jag nämligen på att jag inte äger en lila sjal (eller, ja, en sjal med BARA lila i) och var ju "tvungen" att åtgärda denna brist illa kvickt.

Av någon märklig anledning blev det en sjal med samma sorts konstruktion som den mörkgrå Mahy (se förra posten), även om det är ett annat mönster.

Mönstret är Kelpie av Jared Flood, och garnet är dels Easyknits Splendor i färgen Very Violet (från lagret!) och dels de lila minihärvorna jag köpte i London. Jag gillar att se skillnaden mellan de 2 sjalarna, den ena är lite grov och rustik, den andra lite lyxigare.

Innan jag började på den nya sjalen hann jag sticka klart koft-bakstycket och börja på en ärm i alla fall, innan Mahy och  koftan hamnade i korgen, där de legat sen jag startade denna sjal.

Men kanske blir det lite koftstickning imorgon, när jag åker till Syfestivalen, det är ju enklare än sjalkanten. Sen får vi se vad jag har med mig hem från Syfestivalen, det duger ju inte att bara tömma lagret, det måste fyllas på ibland också, eller hur?

Mörkret sänker sig

Det börjar bli mörkt på kvällarna, och det gör det svårare att sticka i mörkt garn på kvällarna.

Så vad gör jag? Jo, självklart startar jag 2 projekt i mörkt garn.

 

Nummer 1:

När vi åkte till London så ville jag inte ta med mig den randiga halsduken, det var bara för många nystan att släpa på, så då startade jag det här.

Sjalen Mahy (Ravelrylänk), i mörkgrått Navia Uno från det djuuuupa garnlagret (inlagt i Ravelry i mars 2008, det kan möjligen vara ännu äldre). Det är faktiskt rätt roligt att titta på ett mönster och inse att man har det perfekta garnet i sitt lager!

Mörkgrått och rätstickning (på stickor 5), det kan aldrig bli fel. 

Nummer 2: 

En kofta. Igen. Customfit-varianten. Igen. Jag är så himla nöjd med de mönstren, så varför frångå ett vinnande koncept?

Mörkblått Visjö-garn från Östergötlands Ullspinneri på stickor 3,75. Vriden resår i kanterna, annars blir det bara slätt. 

Och kombinationen kofta och Visjö-garn, det kan aldrig bli fel, det heller.

Många rosa garner

Jo, det finns många rosa garner i mitt hus. Inte så många som man skulle kunna tro, men en hel del.

Nu har jag rotat fram en del av de enfärgade varianterna (med ett undantag) och satt igång med en bred halsduk. Jag bestämde mig för att ta med 2 lila garner också, så blir det lite variation.

 

Av någon anledning är det alltid roligare att sticka evighetslånga, rätstickade saker om man får byta färg lite då och då, så efter att Bondtösen gjorde en sån här tidigare i vintras, så hamnade den i kön över saker att göra.

Mönstret är Diagonapples (Ravelrylänk) och det är riktigt roligt att sticka!

Garnerna är blandade kvaliteter, här finns bland annat Permins Zenta, Drops Cotton Viscose, nåt okänt merino/angora-garn, Manos Silk Blend, ett gammalt Rowangarn som inte funnits på åratal och ett merino/possum-garn som jag bytt till mig från Nya Zeeland.

Ett väldigt bra sätt att göra åt såna där enstaka nystan som, underligt nog, finns i lagret.

 

Det blev klart till slut

Det är konstigt att jag, som har stickat så länge, fortfarande inte lyssnar på den inre rösten som talar om för mig, att det jag håller på med inte blir bra.

Det är då man får sticka kanter mer än en gång...

Men nu är koftan äntligen klar!

Jag tog flera bilder igår, med hjälp av stativ och självutlösare. Ingen bild är egentligen så bra som jag skulle vilja, det är veck på kläderna och överexponeringar (pga för mycket sol, om nu DET egentligen ska ses som ett problem, denna solfattiga sommar).

Nåja, det är ju ingen tävling i bästa bild så jag tar väl en överexponerad bild och en med veck på tröjan.

Och jag är jättenöjd med koftan!

Lite fakta:

Mönster - är (som vanligt) ett Custom Fit-mönster. Det blir ju så bra, så nu har jag svårt att välja nåt annat. 

Garn - Drops Cotton Viscose i färg 25, mörklila, det gick åt nästan 12 nystan.

Stickor - 3 mm HiyaHiya, jag stickade rätt tight, med vilje, för att koftan ska hålla formen bättre.

Knapparna -  hittade jag på Vadstena ull och garn när jag var där på sommarmarknaden , och de är så himla fina, jag är alldeles kär i dem.

Jag har - inspirerad av Heidi - stickat fast knapparna. Det fungerade ganska bra, men jag fick dra rätt hårt i garnet, så jag kommer nog inte göra det med ett ullgarn, jag känner mig lite tveksam till att garnet håller om det är ren ull. Inte bara med tanke på att man behöver dra så hårt, utan också med tanke på slitage. Om trådarna går sönder och en knapp ramlar bort så är det ju inte bara att sy dit den, man riskerar ju att behöva sticka om kanten.

Men garnet i den här koftan är ju bomull och viskos och går inte av i första taget.

Närbild på knapparna.

Nu blir det ullgarn, åtminstone till ca 75%, och det är händerna väldigt glada över!

Nu börjar det

Efter att koftdelarna fått torka i 3 dagar (sommartid är faktiskt inte bästa tiden att torka stickat, även om man skulle kunna tro det) så är det nu dags att sätta igång med sömnaden.

Och jag gillar förvandlingen, den är fantastisk; från ihopsnurrade, smala tarmar till släta, lätthanterade koft-delar. 

Sen kan man ju också hitta lite "synder" när man spänner ut det stickade.

Som en lämnad maska i kanten...hur nu det gick till. Jag har verkligen haft tur, att maskan inte löpt där i kanten är inget mindre än ett litet under (jo, verkligen, det är ju Cotton Viscose, ett superhalkigt garn).

Och det är nu min belöning för stickningen med halkigt garn kommer, nu ska det bli en kofta! Så nu är det bara att sätta igång (och det tänker jag göra så fort jag slutar skriva, jag vill ju ha koftan!).

Hur lång tid ska det behöva ta?

Mörklila tarmar ger inte mycket blogg-material...

Det skulle ju kunna förklara varför det var så länge sedan som jag skrev.

Nu är det i alla fall bara 12 varv kvar på sista delen, ett framstycke. Sedan ska det sträckas ut, sys ihop och stickas kanter. Och SEN är den klar och jag får sy i mina fina knappar som jag hittade när jag var på Vadstena Ull och garns sommarmarknad. Fast de tänker jag inte visa nu, jag spar på det tills koftan är klar.

Det gäller att inte tappa sugen nu när det är så lite kvar. Igår skulle jag cafésticka, så då började jag på nåt nytt (för att ha nåt att göra, det är ju lite för lite med 12 varv på ett framstycke), och det var ju mycket roligare att sticka på än vad koftan är.

Nu ska det bli halsduk med sneda ränder i massor av rosa garner från lagret! Jag har köpt till ett enda nystan, annars är det bara lager-garner. Och det är nåt med att byta färg... det känns ju hela tiden som om det händer nåt och bara därför går det fortare att sticka. Det här är mestadels ullgarner, det ska bli skönt för händerna.

Och när den är klar blir det nog ännu mer rosa. Häromdagen var jag på Hunnevad Hantverk utanför Skänninge, och där fanns det många fina garner. Självklart fick det följa med lite garn hem, och lika självklart (och ganska förutsägbart) var det rosa.

Gladgarn! Detta ska förmodligen bli en sjal ihop med ett annat rosa garn. Jag kan nog inte få för mycket rosa, speciellt inte när det är grått och tråkigt väder. Fram för mer färg!

Projekt- eller processtickning

Ibland hittar jag saker jag bara måste sticka för att det ser så kul ut, eller för att det är en teknik jag aldrig provat (även om just det inte händer så särskilt ofta), vilket man kan kalla processtyrd stickning. Det är inte målet som är viktigt i det fallet, utan vägen dit.

Som motvikt finns projekt där jag bara är intresserad av slutresultatet och där vägen dit, i värsta fall, inte är speciellt upphetsande, projektstyrd stickning. 

Nu måste jag väl tillägga att det är aldrig 100% tråkigt att sticka, så även projektstickning har en mening i vägen till slutresultatet.

Ett sån grej har jag börjat på nu, en projektstyrd stickning. Det är bara målet som räknas och vägen dit är inte jätterolig.

Slätstickning är aldrig fel, även om det inte kan klassas som "rolig" stickning, så det är inte det som gör att det bara är sikte på målet. Nej, i det här fallet är det garnet, Drops Cotton Viscose. Det är ett sånt där garn som man måste ha koll på hela tiden så det inte delar sig när man stickar.

Och hur tänkte jag nu, när jag börjar sticka med stumt krångelgarn, efter att jag redan gjort 2 koftor i stumma garner? Det kommer nog aldrig att bli helt utrett.

Men jag vill ha en kofta i Cotton Viscose, så det är bara att fortsätta tills jag blir klar.

För det blir ju snyggt. Projektstickning - det har varit lite sånt ett tag, undrar om jag ska göra nåt helt annat efter den här?

 

Ytterligare en utökning

Den blåa bomullskoftan är klar och sommarkofte-beståndet har alltså utökats ännu en gång.

Lite sepcifikationer:

Mönster: CustomFit, den här gången valde jag "Average fit" istället för "Close fit" som jag brukar ta, något jag så här i efterhand nog tycker var fel val, den känns lite för vid över axlar och armar. 

Garn: Drops Safran.

Stickor: 3 mm.

Nå, den kanske inte känns så lös om jag har nåt mindre löst på mig under, klänningen på bilden är ganska vid.

På det hela taget är jag nöjd, inte bara med koftan, utan också med att jag mäktade med att sticka en kofta i bomull direkt efter linkoftan.

För övrigt:

Det är inte konstigt att garn noppar sig när nystanet ser ut så här efter att ha legat i en projektpåse ett litet tag.

Snart en kofta till

Häromdagen hade jag stickat klart alla delar till min bomullskofta och tvättat och spänt ut dem, och därmed behövde jag nåt annat att sticka på medan jag väntade på att det torkade.

Det blir en sjal (så klart, det händer ju rätt ofta här), en hopslagning av lite olika mönster, så jag får se hur det blir. Garnet är Silkbloom fino som jag köpte häromveckan.

Mina händer tackar mig! Tänk att det kan vara sån skillnad att sticka i bomull eller lin mot att sticka i ull (och silke i det här fallet).

Silkbloom fino är ytterligare ett sånt där garn som jag inte skulle sticka en kofta i, det kommer nämligen noppa ganska fort och det är trist att lägga så mycket jobb som det är på en kofta bara för att snabbt få se den fina släta ytan förvandlas till en noppfest. Men det är väldigt trevligt att sticka med!

 

Nu har koftdelarna torkat dock, så nu blir det montering och kanter, knappar skaffade jag igår. Snart har jag en sommarkofta till, nu är det bara sommaren själv som fattas.

Det jag behöver är inte så spännande

Att sticka det jag faktiskt behöver och använder ger inte särskilt mycket bloggmaterial.

Jag menar, hur spännande är det egentligen med mörkblå slätstickning? Det ser ju likadant ut hela tiden.

Men som ni kan se så växer det i alla fall. 1½ framstycke kvar, den här koftan ska bli klar innan sommaren är här (om den kommer, idag är det långt ifrån varmt ute...).

När man inte har nån spännande stickning att visa så kan man ta till universalmedlet. Garninköp!

I helgen som var besökte jag Östergötlands Ullspinneri. Har ni sett att de gjort en ny fin hemsida? Här hittar man den. Den gamla adressen ska också få den nya sidan så småningom, fick vi veta när vi var där. Och de finns på Facebook också nu! Där har de lagt ut en film på sin Spinning Jenny, väl värt att titta på.

Men garn var det ju...

Ja, OK, det här var ju måttligt mer spännande än mörkblå slätstickning... 5 härvor mörkblå Visjö.

Ja, det ska faktiskt bli en blå kofta till. Jag behöver en blå vinterkofta också, då duger inte trekvartsärm och bomull. Exakt hur den kommer att se ut har jag inte bestämt, men sannolikheten är rätt så stor (sådär 95%?) att det blir en slätstickad, höftlång kofta. Inte så upphetsande, men precis vad jag behöver. Och precis vad jag kommer att använda.

Men jag har faktiskt köpt lite garn i annan färg också, veckan innan! 

3 nystan syrenlila BC Garn Silkbloom fino, som ska få bli en sjal. 

Jag tror att det blir nästa projekt, för nu behöver jag sticka nåt i ett garn med ull i, så det blir lite stuns! Mina händer börjar protestera, kanske var det inte jättesmart att göra en bomullskofta direkt efter en linkofta. Men som man brukar säga, vill man vara fin får man lida pin.

Oj, nu höll jag på att glömma: jag köpte band på Ullspinneriet också. Fårband! Finns det får på så kan det väl aldrig bli fel? Nej, tänkte väl det.

 

Utökning av sommarkofte-beståndet

 

Som jag konstaterade i somras så har jag inte så många egenstickade koftor som inte är av ull, men nu har antalet fördubblats i ett enda slag.

Linkoftan är klar! Det kändes som om stickningen av denna kofta aldrig skulle ta slut, men det gjorde det ju, det brukar bli så när man stickar, trots allt.

Mönstret är ett "recept" som min vän E har gjort, så det finns bara till mig.

Garn: Kalinka lin, ca 3,5 hg.

Stickor: 3 mm.

Knapparna är 5 stycken blåa pärlemorknappar jag hittade i knapplådan. Jag visste inte vad jag skulle ha för knappar, men så bestämde jag mig för att kolla den egna knapplådan, och där fanns de. 

Så nu har jag äntligen en linkofta, det som jag har velat ha i åratal! Jag hoppas den varar länge, för sannolikheten att jag snart stickar i lin igen är inte särskilt hög. Det är inte bekvämt att sticka i lin. Fast det blev bra, så jag är glad att jag stod ut.

Bomullsgarnet jag repade upp häromdagen ska få bli nästa kofta. Det kanske inte är så smart att sticka i stumt garn en gång till så här på direkten, men jag provar, en sommarkofta till skadar ju inte. Det blir ungefär samma modell som linkoftan, höftlång med trekvartsärmar, men mönstret är från CustomFit (det börjar bli vanligt förekommande här).

Det är inte mycket att se, som vanligt... men om jag jobbar på lite så ska jag ha nåt att visa om några veckor.

 

En stund senare

Min linkofta ligger utspänd och torkar och medan jag väntar på det så behöver jag ju nåt trevligt att jobba på. 

Jag skulle säkert kunnat dyka ner i garnlagret och komma upp med nåt nytt och spännande, men istället beslutade jag mig faktiskt för att ta en titt på tunikan från i augusti, den jag lade undan när det började bli kallt och det inte längre lämpade sig med kortärmade bomullstunikor. Den fick vila och jag bestämde att jag skulle fortsätta på den när det blev vår igen.

Jag tänkte att det var bäst att prova innan jag fortsatte, och det som syns på bilden ovan ser nu ut så här:

 

Lite övervintring i garnskåpet  gjorde tydligen att jag under tiden ändrade uppfattning om det nödvändiga i att ha en rymlig tunika. Säck var nog det mest smickrande ordet som kom upp i min hjärna.

Så nu vet jag fortfarande inte vad jag ska arbeta på. Jag är ute efter nåt slätt och hjärndött, stickningar som kräver tankeverksamhet har jag redan, så jag antar att jag får ge mig ut på jakt efter idéer. Vilket betyder att jag nu ska ge mig in i mönstermeckat Ravelry och se om jag får några uppslag. Om jag går vilse får ni efterlysa mig.

2 gånger lila

Jag tror jag har sagt nån gång, att när sommaren kommer så brukar jag gå över till köpetröjor, det blir gärna så när favoritmaterialet är ull.

Men nu ska det bli en sommarkofta! En sommarkofta som jag dessutom stickar i lin. Jag har velat ha en linkofta i många år, men jag har inte velat sticka den, för jag gillar inte att sticka i lin. Det finns flera anledningar till att jag inte gillar det, men de största är att det blir ojämnt och att det går hårt åt händerna. 

Men förra sommaren fick jag för mig att köpa jag 4 härvor Kalinka lin i en väldigt fin mörkt blålila färg och nu bestämde jag mig för att nu SKA jag ha en linkofta. Och jag är glatt överraskad, det blir inte alls så ojämnt som de flesta lingarner brukar bli utan faktiskt riktigt slätt. 

Eftersom lin bara blir trevligare med nötning och användning så "misshandlade" jag härvan lite innan jag nystade upp den, genom att dänga den i köksbänken några gånger och dessutom kavla på den, allt för att få den något mjukare. Fast jag vet inte om det har gjort någon skillnad, eftersom jag inte provade utan.

Det blir en rätt kort kofta med trekvartsärmar (och jag har inget mönster, bara ett "recept").

Att det går hårt åt händerna är dessvärre inte nåt att göra något åt, det är ju inte elastiskt och därför flyter det inte lika bra. Att jag har artros i händerna hjälper inte till, så det får bli korta stunder med denna stickning.

Därför grävde jag fram ett påbörjat projekt att alternera med, som (liksom bara av en slump) också råkar vara lila. 

Det här blir Slå om från Designclub DK och jag gör den i versionen med ärmar.

Jag stickar alltså på 2 lila saker som inte går att få att se ut som något annat än mörka blobbar. Bäst att sticka på, så jag får nåt snyggare att visa.

 

 

Luddig och mjuk

Luddig och mjuk är precis vad min senaste kofta är. Och här kommer den sämsta koftbild jag tagit, någonsin. Fast å andra sidan så är koftan inte flashigare än vad bilden visar i alla fall, så det kan väl kvitta.

Det här är en CustomFit-kofta, enkel och slät, med rätstickade kanter. Inget mer avancerat än så, det är garnet (Shilasdair Luxury 4-ply) som gör koftan. Det innehåller 40% ull, 40% angora och 20% cashmere. Lyxigt värre.

Den minnesgode kommer ihåg att jag tog upp det här garnet för en del år sedan, och då konstaterade att det ändrar färg när man tvättar det. Lappen på bilden här nedanför är tvättad, det som är under är otvättat. 

I normala fall så brukar jag sticka mina stycken och sedan spänna ut dem innan jag stickar kanterna. Det vågade jag inte göra i det här fallet, för jag vet inte om garnet fortsätter att ändra färg (det har jag inte provat).

Så jag sydde ihop hela koftan och stickade kanter innan jag tvättade, ett sätt som tydligt klargjorde för mig (om jag nu skulle ha missat det) varför det är en bra idé att spänna ut styckena innan man syr ihop dem. Det var inte särskilt roligt att sy i krulliga kanter, men det gick ju det med och nu har jag en kofta att använda.

Självklart har jag börjat på en till, jag har till och med letat fram ytterligare en påbörjad kofta som ska stickas parallellt med den andra, men det blir det mer om i nästa post.

Ordningen är återställd

Om man inte köper garn på Syfestivalen så kan det ju hända att man besöker sitt lokala garnhak lite senare (som man ju faktiskt gör varje vecka, eftersom de har stickcafé). Och då kan det ju hända att man får En Lysande Idé. 

Denna Lysande Idé kan då resultera i 7 nystan Cotton Viscose som ska bli ett sommarlinne. För det kan ju också vara så att man ser ett linne framför sig som ska passa ihop med det där chiffongtyget som inköptes på Syfestivalen.

Ibland är drömmar och idéer farligt (framför allt för plånboken) och ibland är det bara underbart!

Det är lika roligt att planera saker som att sedan göra dem, speciellt när det gäller att få till saker som matchar (säger matchnings-freaket). Och att planera stickning och sömnad så att de passar ihop? Det slår rätt mycket.

Men det är faktiskt så att jag inte bara planerar och drömmer, jag stickar ju också. Just nu är det en kofta (förvånad, någon?) i ett garn från lagret. Japp, från lagret! 

Detta blir ytterligare en CustomFit-kofta (jag gillar släta, klassiska koftor, de måste ju gå ihop med mina allt annat än klassiska tunikor).

Garnet är Shilasdair Luxury 4-ply, inköpt under en London-resa för ett antal år sedan. Det är ju inte mycket att se i dagsläget, bakstycket är klart och jag håller på med båda ärmarna (för de är tråkigare än framstyckena, så jag gör dem först).

Det är väldigt mjukt och lite luddigt, det blir intressant att se hur det håller som kofta.

 

Garnförädling?

Garn har blivit nåt annat, det måste väl betyda att jag förädlat garnet?

Fast i just det här fallet handlar det inte om någon ädel förädling, om jag säger så. Istället var målet att så mycket som möjligt av garnet skulle gå åt. 

Det blev en krage, och det var inte så många meter kvar när jag var klar.

Garn: Auracania Aysén, 1 härva.

Stickor: 5 mm.

Mönster: inget, jag gjorde det på känn.

Ett projekt som inte lämnar några rester, det känns bra!

Och garnet är finare uppstickat än det var i härvan, det känns också bra.

Det man inte har i huvet...

...det får resten av kroppen lida för. 

Jag började sticka på en Dream Stripes.

Man ökar på varje varv, men efter 20 ränder så gjorde inte jag det längre, utan stickade glatt på utan ökningar på avigvarven, i 20 ränder till. Suck.

Då är det bara att repa upp... och när man ändå håller på så kan man ju lika gärna repa upp en bit till där kanten var för tight.

Så nu har jag 3 ränder och en ytte-pytteliten sjalbörjan, istället för 40 ränder och nåt som faktiskt ser ut som en liten sjal.

Det är antagligen dags att gå och lägga sig.

På sluttampen

Efter att jag blev klar med mössan och koftan i början av januari, så tog jag (under över alla under) fram ett UFO, närmare bestämt min Vitamin D. 

Jag började på den i slutet av juni, sen kom lite annat emellan, 2 koftor, en tröja, 3 mössor och ett par halvvantar har sett dagens ljus efter att Vitamin D hamnade i UFO-högen.

När jag tog fram den så hade jag gjort hela oket och en och en kvarts ärm. Nu är jag på sluttampen, jag ska bara plocka upp maskor längs framkanten och sticka några varv, sen är den också klar!

Om jag inte hade förlängt kroppen på den skulle det räckt med 3 härvor av garnet (Fleece Artist Merino 2/6), men de få meter jag har kvar på härva 3 kommer inte att räcka. Fast om jag inte hade förlängt den skulle jag förmodligen inte använt den, för den var alldeles för kort. Det skulle kunna bero på att min varvtäthet inte riktigt är som i mönstret, men koftan är inte jättelång i original heller.

Det är inte mycket att se just nu, bara en hög med lila, men nån bild ska väl det här inlägget ha, så var så god.

Samtidigt som jag plockar upp och stickar kanten ska jag fundera på vad jag ska sticka sen. Ska det bli en randig sjal? Eller en lila kofta? Eller ett par sockar eller handledsvärmare av resten av koft-garnet?Eller ska jag ta tag i ytterligare ett UFO? Njae, det där sista är nog inte så troligt i alla fall, nu känner jag för nåt nytt!

Grått och rosa

Här är det grått och rosa, på mer än ett sätt. En kofta är klar och så fort den sista knappen var isydd så började jag på en ny.

 

 

Grå kofta och rosa tunika, hemmagjorda båda två. 

Jag såg Bondtösens Levenwick-inspirerade kofta på syfestivalen och kom raskt fram till att jag behövde nåt liknande. Det blev en tunn kofta i Holst Supersoft, färgen Slate Grey, stickad på 3,5 mm stickor. Mönster finns bara till mig, för jag använde mig av Custom Fit (en himla bra uppfinning!) och gjorde mina val helt efter eget önskemål.

Sen blev det lite improvisation och gissning när det kom till knäppkanterna, men det blev ju bra. Den här koftan kommer nog bli flitigt använd. Jag tror bestämt att jag behöver en kofta till i Supersoft, jag gillar verkligen tunna, smidiga koftor.

Den nya koftan blir ceriserosa och stickas i Permin Zenta, ett supermysigt garn med ull, silke och lite nylon. Även till den använder jag mig av Custom Fit, så nån bild på hur det ska bli finns inte.

Jodå, det är ceriserosa, lita på mig.

Varför tog det så lång tid?

Jag upphör inte att förvånas över mitt eget beteende.

Fakta i målet:

Obestämt 3-trådigt garn, spunnet av mig. Sådär 240 meter rosa/blått i okänd ullsort, troligen BFL eftersom jag gillar det och gärna köper det. Det har legat länge, säkert en 4-5 år (minst). Upphämtat ur lagret på ren impuls (jag kände för att sticka med eget garn).

Nu blir det en mössa.

Och det är mulligt, mysigt, mumsigt och helt underbart att sticka med! Jag som har åsikten att det jag spinner mest blir rep.

Om inte garnet självförändrat sig under lagringstiden (knappast så troligt) så var det alltså inte så repaktigt.  Så det kanske är dags att gå igenom lagret av egenspunnet garn och göra nåt mer?

Ibland är det bra att få impulser.

Rätt många nyanser av grått

Det är mycket grått nu.

Grått är nog en underskattad färg, även av mig, men plötsligt fick jag för mig att jag behövde en grå kofta (som jag nämnde i förra posten) och nu har jag fått grått på hjärnan. Behöver jag inte en kofta eller två till i grått? Nu är jag snart klar med framstyckena, bara ärmar och kanter kvar. Sen kanske det är bäst att använda koftan ett tag för att se om jag gillar den innan jag ger mig på en till. Det kan ju vara så att jag inte använder den (även om jag tvivlar på det) och det är ju dumt att börja på en till innan jag vet det...

Garn: Holst Supersoft i färgen Slate.

Stickor: 3,5 mm.

Mönster: Custom Fit, en slät kofta, rätt upp och ner, i en storlek som passar bara mig.

 

Och när jag funderade på vilka färger som kunde gå att kombinera med min väldigt färgstarka vinterjacka så dök grått upp igen, fast den här gången i en väldigt mycket mörkare nyans. 

Det blev en mössa i grått och hallon, i Magasin Duett Supersoft i färgen Graphite (jo, det är samma garn, men det finns inte riktigt samma färger på de 2 ställena) och kamgarn från Ateljé Norrgården i en färg som passar precis till jackan (hur stor sannolikhet är det att man hittar samma färg?).

Mönstret är Mrs Jekyll & Little Hyde, en vändbar mössa. Jag kunde kanske gjort den lite större, men efter en ordentlig utsträckning är den i alla fall inte för liten.

Nu behöver jag en halsduk så jag kan matcha jackan och mössan, men hur den ska se ut vet jag inte än.

Det tråkiga gråa, det vill säga vädret och mörkret, har gjort att jag fått bli lite kreativ när det gäller att ta kort. En fåtölj, ett lakan och en dagsljuslampa gör att jag åtminstone kan ta bilder på det jag stickar även om det inte blir modellade bilder. Nu längtar jag till advent och massor med ljus, det gör det tråkiga gråa en aning lättare att stå ut med. Hösten (eller närmare bestämt november) är inte min favorittid, det kan man nog konstatera.

Hmmm, kanske behöver jag inte en grå kofta till utan nåt i lila eller cerise? Nåt riktigt färgglatt? Tål att funderas på.

 

 

Efter sommaren?

Vad gjorde jag när sommaren tog slut då?

Ja, scarfen från i juni är väl inte mycket större än vad den var då, så den kan vi glömma.

Jag har däremot gjort klart ett par halvvantar som jag gett bort och som inte lyckats fastna på kort, och en liten babymössa som också var en present, men som det faktiskt finns kort på (även om det är utan barn).

En vanlig liten hjälmmössa i Drops Baby Merino. En klassiker av en anledning.

Och ni vet ju att jag inte kan låta bli att sticka tröjor/koftor... Så sedan i somras har jag startat 3.

• En Vitamin D (Ravelrylänk till mitt projekt) ligger och vilar, för det kom annat emellan. Det finns inte ens nåt vettigt foto av det jag gjort, och det är inte mycket ljus att fota i nu för tiden. Stickas i rååååsa(-lila) Fleece Artist Merino 2/6. 
  
  
• En teststickning, Tell it Slant av Mary Annarella. Den stickade jag i Rasmillas Yndlingsgarn, och jag använde 2 trådar och stickor 4,5.
  

 

• Och nu stickar jag på en grå kofta av enklaste modell.  Den finns det heller inget vettigt kort på, men modellen är inget extra alls, bara slätstickning i mörkgrått Supersoft-garn. Mönster finns bara till mig, jag har använt mig av Custom Fit. Inte särskilt spännande, men precis vad jag behöver, en slät, grå kofta med u-ringning. 

Kika in här snart igen, för mer om vad jag hållit på med sen i somras ;)

 

 

Det var sommar

Det var sommar när jag började på den blåa tunikan jag skrev om i juli. Sommar och väldigt varmt, så det var väl egentligen inte så konstigt att till och med jag föll ner i bomullsträsket. 

Men somrar och sommarvärme tar ju som bekant slut och självklart tog sommaren slut fortare än tunikan. Vilket innebar att jag höll på med nåt som jag inte längre hade lust att jobba på, eftersom det ju inte var varmt. Och jag som försöker få klart mina projekt och inte bara starta nya!

Så var det ju det där med omfånget på kroppen som faktiskt håller på att minska. Om jag gjorde klart tunikan, skulle jag då kunna använda den till nästa sommar? Det kan man ju inte veta, så beslutet blev att jag slutade virka och lade undan projektet. Nån gång i mars (jag har lagt in det i min kalender!) ska jag ta fram den och prova den igen, och då kommer jag besluta om jag behöver repa upp den eller om storleken är sån att jag kan göra klart den.

Det där med att omfånget krymper innebär ju dessvärre också att de stickade koftor jag har börjar bli för stora.Förra året tog jag en bild på vad jag då hade, merparten av dem kan jag inte ha längre och de har blivit nerpackade (för jag har tänkt att spara dem, för att ha min stickhistoria kvar, det som jag gjorde på 80-talet finns inte kvar vilket jag tycker är rätt tråkigt).

Tur då att jag ändå inte använde så många av dem. Och ännu mer tur är ju att jag kan sticka nya, och i mindre storlek!

 

Det går fortare om man stickar på EN sak

Det är ett obestridligt faktum; när man stickar på ett enda projekt, då blir det snabbt klart. Man kan ju tycka att det även för min hjärna borde vara så självklart som det faktiskt är, men ändå blir jag lite överraskad. Det är som om min tidsuppfattning inte alls stämmer med verkligheten, vilket jag borde ha begripit med tanke på hur länge jag ändå levt, men det har jag tydligen inte.

Fast 19 dagar för en kofta känns bra, även om det är en kortärmad kofta. 

Mönster: Prescott av Mary Annarella.
Garn: Onion Hemp Cotton+Modal.
Stickor: 3,5 mm.
Knappar från Ohlssons tyger. De ser nästan vita ut på bild, men är egentligen lila.

Startad 5/6, klar den 24/6.

Det tråkiga jobbet (att fästa trådar och sy fast sådär en miljon knappar - eller ja, 14 då) gick fort. Kanten stickades samtidigt som resten av koftan, och eftersom hela kanten är full av hål behövde jag inte ens veta hur många knappar jag ville ha innan koftan var klar.  

Jag gillar den verkligen, nu väntar jag bara på att det ska bli tillräckligt varmt för att gå ut med bara kortärmat igen. 

Motsägelsefullt

 

 

Mer än 90% av det jag stickar är med ullgarn. Jag tycker inte om att ha på mig akryl, lingarn blir ojämnt hur man än gör och jag är för pedantisk för att klara av det, och både lingarn och bomull brukar vara för hårt för händerna för att det ska vara trevligt att sticka med.

Med det sagt, jag fick ett behov av att sticka nåt somrigt, nåt som går att ha på sig när det är 20 grader varmt. För ett tag sedan konstaterade jag nämligen att jag, så fort det blir varmt ute, går över till köpetröjor, vilket innebär att nästan alla mina fina koftor blir liggande hela våren och sommaren. Så kan man ju inte ha det, så jag införskaffade lite somrigt garn, Onion Hemp  Cotton + Modal. Det råkade visst bli lila igen, det var den enda färgen jag gillade av det som fanns i affären.

 Det blir en uppifrån-och-ner-kofta som heter Prescott (Ravelry-länk), en väldigt somrig kofta, tycker jag. Och ja, jag kan sticka uppifrån. Allt har sin plats och just nu passade det med en uppifrån-kofta. Den uppmärksamme ser genast att det inte är raglanskärning, denna kofta stickas enligt Barbara Walkers metod.

 Det blir mjukt och lite krispigt och ovanligt jämnt (det brukar vara svårare att få stickningen jämn när garnet är stumt).

Det motsägelsefulla då? Jo, det är mjukt (inte så där babymjukt, men skönt), men garnet ser ut och känns lite som rep. Det är lite skumt att det blir så pass mjukt, faktiskt. Det är tvinningen på garnet som gör att det känns repaktigt, kanske är det modalen som gör att det ändå blir så pass mjukt.

Nåväl, jag stickar på, ska det bli en kofta innan sommaren är slut är det dags att lägga på ett kol.

Monogamstickning lönar sig

Nu för tiden när jag inte har så många projekt (ensiffrigt!!!) så händer det allt oftare att jag monogamstickar, dvs stickar på ett projekt i taget. Om man inte har så mycket att välja på så blir det, i varje fall i mitt fall, lättare så att man stickar på det som man för tillfället är inkörd på.

Det hjälper till att jag haft en period när jag inte orkat tänka, så alla stickningar som behöver lite funderande har definitivt blivit liggande.

Vart vill jag nu komma med det?

Hit.

Mönster: Stort Topstykke av Bente Geil (Ravelrylänk)
Garn: Geilsk Bomuld og uld, färg C35, 7 nystan
Stickor: 3,25 mm

Det gick åt mer garn än vad det skulle, så den är ca 30 varv kortare än i mönstret, men det gör inte mig nåt. Även ärmarna är något kortare, men bara med 5 varv. Och inte nog med att jag struntat i 30 varv, den skulle varit längre än vad den är även utan de varven.

Anledningen till detta och till att det gick åt mer garn, är att min varvstickfasthet inte var vad den skulle vara. Det förbryllar mig lite grann att den ändå passar i ärmhålen, de borde vara alltför korta (jag provade längs vägen så att jag såg att ärmhålen var som de skulle). Jag har kontrollerat stickfastheten i övre delen av tunikan och ärmhålet borde rent tekniskt vara 3 cm kortare än vad det är i verkligheten!

Det enda jag kan tänka mig är att konstruktionen i sig på nåt sätt påverkar, så att ärmhålet ändå stämmer.... Inte konstigt att man tycker att provlappar ljuger!

 

Min nya "tänka-så-lite-som-möjligt-stickning" är en Clapotis (nummer 2, jag gjorde en för 9 år sedan) i ett garn jag gillar skarpt, BC Garn Setalin. Eftersom jag har sån tur (nu var jag ironisk) så finns det garnet inte längre kvar, det gjordes tydligen bara en omgång. 

Varför är det alltid så? Och varför köpte jag inte mer när jag kunde, så att det hade räckt till en topp eller nåt? Nu räcker det till en sjal, jag får vara glad för det.

 

2, nej 3, färdiga sjalar (och fler på gång?)

Först måste jag säga att jag har lagt till lite information i förra posten, den om utbytbara stickor, eftersom jag glömde det när jag skrev posten. Jag skriver det här också, så ni inte missar det

"Jag kom på att jag glömde nämna att både Chiaogoo och HiyaHiya använder sig av 2 olika storlekar på kabel-koppling. Det betyder att man behöver olika kablar till olika storlekar på tippar.

Båda har kablar med storlek S för tippar upp tom 5 mm, och storlek L för tippar från 5,5 mm."

Så, det var det, nu går vi vidare till dagens ämne.

Igår lyckades jag spänna ut 2 sjalar som blivit liggande nån vecka eller två och väntat på den sista finishen. De behövde inte så mycket jobb, för ingen av dem är av den skira sorten.

Den första är min regnbågssjal. Nån gång i februari/mars fick jag ett stort själsligt behov av regnbågsgarn (ingen kan ju säga att jag behöver garn, rent fysiskt, men däremot behövde jag färg, det brukar bli så i slutet av vintern), och jag hade turen att hitta ett paket hos Tant Kofta. 

I kombination med brunt så blev det en riktig regnbåge!

Projekt: Rainbow
Garn: Sandnes Lanett (det bruna) och Tant Koftas regnbågskit (Zitron Trekking).
Mönster: Spectra av Stephen West
Stickor: 3.25 mm
Ändringar: Jag gjorde den med lite fler maskor än vad det står i mönstret.

Sjal nummer två är en sommarslamsa, lite mindre och med ett somrigt garn.

Projekt: Almost linen 
Garn: Permin Scarlet i färg 19
Mönster: Inget. Stickad utifrån och in, först med resår och sen med rätstickning och kortvarv.
Stickor: 4 och 3 mm.

Insåg just att jag inte bloggat om en sjal som varit färdig sen i mars.

Projekt: Cladonia
Garn: Malabrigo sock i Natural och Côte d'Azure
Stickor 4.5 mm
Mönster: Cladonia av Kirsten Kapur
Ändringar: några stycken, läs mer på min projektsida på Ravelry (länk ovan)

 

Och nu då? Fler sjalar? Tja, kanske. Jag har funderingar på en randig kofta, men det är bara funderingar och lite provlappar än så länge (och kommer nog att förbli så ett tag, tills jag har bestämt mig). I lagret finns däremot en härva cyklamen/fuchsia-färgat garn som gärna vill bli nån sjal (mer räcker det inte till), så sannolikheten är ganska stor att det blir en sjal till. 

Och så ska jag fortsätta på en tunika (Topstykke) som jag började på i augusti. Kanske kan den bli klar innan sommaren är slut?

Ett inte speciellt vetenskapligt test

När jag häromdagen köpte lite nya stickor så fick jag för mig att testa och jämföra ett helt gäng (nåja, fem) olika sorters utbytbara stickor, nämligen Boye Needlemaster, Knitpro Nova, Addi Click, HiyaHiya Sharp och Chiaogoo Twist Lace. De 3 första hade jag redan hemma, HiyaHiya var de nya stickor jag först beställde, och Chiaogoo var det som jag kompletterade med.

Jag testade med 2 olika, lite "besvärliga" garner, Sublime Baby Cashmere Merino Silk DK (som består av många, många trådar som stickorna kan fastna i) och M&K Eco Bomull (stumt och som ett nät, också lätt att fastna i). De garnerna valdes för att jag ville testa stickorna med nåt som är "jobbigt" att sticka i, det ger en väldigt tydlig indikation på om man gillar stickorna, för om de är OK med ett besvärligt garn så kan det antagligen bara bli bättre med ett trevligare garn. Jag har provat alla stickorna i samma storlek, 3,5mm.

Håll i er nu, det här blir nog långt!

Först en bild på alla tippar bredvid varandra.

Från vänster till höger: Boye, Knitpro, Addi, HiyaHiya och Chiaogoo. Rätt olika längd som synes, men det tyckte jag inte påverkade stickningen.

En jämförelse utan att sticka ser ut så här:

Märke	Vikt tippar	Vikt kabel	Material	Spets
Boye Needlemaster	4g	3g	Aluminium	Spetsig
Knitpro Nova	8g	2g	Nickelpläterad mässing	Lite trubbig
Addi Click	6g	2g	Mässing?	Trubbig
HiyaHiya Sharp	4g	1g	Rostfritt stål	Spetsig
Chiaogoo Twist Lace	4g	3g	Rostfritt stål	Ganska spetsig

 Så, vad tycker jag då?

Det blir en genomgång märke för märke, det blir enklast så.

Boye Needlemaster skiljer sig mest från de andra. Kabeln är tjock och stel, och övergången mellan sticka och kabel är faktiskt riktigt dålig. Garnet fastnar när man drar det över den lilla knölen, så om man stickar hårt ska man nog glömma de här stickorna med en gång. Jag gillar inte heller att de är böjda, men eftersom biten ovanför böjen är rätt lång så påverkar det egentligen inte stickning särskilt mycket.

Om man gillar att sticka med magic loop ska man också glömma dem, det är fullkomligt omöjligt att använda Boye till det. Det är faktiskt så illa att med den kortaste kabeln är det svårt att maska av för att kabeln är så stel! 

Det positiva är spetsarna, de är väldigt bra, och materialet är inte så halkigt, passande för den som gillar lite grepp. Och jag kan inte riktigt motstå att de olika storlekarna har olika färg. Fullkomligt onödigt, men rätt charmigt.

Boyes märkning är endast i amerikanska storlekar, det kan vara bra att veta.

Jag köpte mitt set via Ebay för många år sedan.

Knitpro Nova har väl kanske de flesta redan provat. Kabeln är rätt smidig, men krullar gärna ihop sig om man förvarar den för tight (skulle det inträffa är det lätt att doppa kabeln i kokhett vatten och dra ut den till ett rakare tillstånd). Övergångarna är lite, lite ojämna, och garnet kan fastna där om man har otur.

Spetsarna är i jämförelse med Boye rätt trubbiga, och jag hade lite svårt att få med alla trådar i Sublime-garnet, men de är absolut inte att räkna som riktigt trubbiga.

Mina stickor är rätt slitna, så de har ett ganska bra grepp, är de nya så är de nog lite halkigare.

Nickelallergiker ska tänka på att tipparna är nickelpläterade och hellre välja nåt annat.

Positivt är att om man inte gillar metall så finns det en hel uppsjö av andra Knitpro-varianter. Jag använder ofta Knitpro, jag har köpt på mig ett helt lager genom åren.

Dessvärre tycker jag att kvaliteten har blivit sämre under senare år, det är oftare fel på dem nu för tiden, men det brukar inte vara svårt att reklamera och få nya.

Jag köper Knitpro i min lokala garnaffär eller hos Garnkorgen.

Addi Click har ett helt annat system än de andra stickorna, här ska man klicka ihop stickan med kabeln istället för att skruva på den. Jag måste erkänna att jag antagligen inte fattar hur det ska gå till, för jag blir irriterad på systemet och har svårt att få ihop kabeln och stickan. Kabeln är ganska följsam, dock.

Och det ska sägas direkt, de här stickorna är inget för ömtåliga garner, det är nästan omöjligt att inte fastna i övergången.

Spetsarna är riktigt trubbiga, men click-systemet finns även i Addi lace som ju är mycket spetsigare. Det var svårt att få med alla trådar i Sublime-garnet.

Jag har faktiskt inte så mycket mer att säga om dessa stickor, mer än att jag inte gillar dem.

Var jag har köpt dem kommer jag inte ihåg, det är rätt många år sedan.

HiyaHiya Sharp har den smidigaste kabeln i mitt tycke, den stannar inte i krulligt läge om man drar lite i kabeln. Övergången mellan kabel och sticka är jättebra, jämn och fin. Om man tittar på skarven kan man se att den lite annorlunda konstruerad än de övriga, och den lilla "puckeln" ovanför gängorna hjälper stickan att bli slät och sluta tätt i skarven. Plasten går att snurra i hållaren, jag vet faktiskt inte om det är tänkt att vara så, eller om det bara är en bieffekt i produktionen. Om det inte visar sig vara ett problem (så att de lossnar) så kan jag tänka mig att det kan vara bra, för kabeln borde inte snurra ihop sig.

Spetsarna är just precis spetsiga, och om man inte är så förtjust i riktigt spetsiga stickor ska man nog inte välja denna varianten. Jag hade lätt att få med lite från nästa maska i M&K-garnet för att de är så spetsiga.

Det är också testets lättaste sticka, och man skulle kunna tro att det inte gör så stor skillnad, men de grammen känns!

Jag har köpt HiyaHiya hos Garnkorgen.

 

Chiaogoo Twist Lace är ganska lik HiyaHiya, de har nästan samma skarv-konstruktion, men Chiaogoo är inte lika spetsiga. Övergången är smidig men även här vinner HiyaHiya i jämförelsen.

Kabeln är annorlunda än de flesta system, den består av en plastöverdragen stålkabel. Det gör dock inte att kabeln är stel, även om den är stelare än både Knitpro, Addi och HiyaHiya. Varför man har valt att göra så är dock oklart, och jag har ännu inte sett någon fördel med att den är gjord så (men inte heller någon nackdel).

Spetsarna är lite trubbigare än HiyaHiya, men klart spetsigare än Knitpro.

Chiaogoo finns ännu inte på så många ställen, jag har köpt mina på Garn&Mera.

 

Så, vilka gillar jag bäst då?

Jag föredrar nog HiyHiya, men jag gillar ju spetsiga stickor. Jag har varit väldigt nöjd med alla Knitpro-stickor jag redan har och skulle gott klara mig med dem, men med tanke på den försämrade kvaliteten kommer jag nog att övergå till HiyaHiya när jag behöver köpa några nya stickor.

 

Tillägg maj 2014:

Jag kom på att jag glömde nämna att både Chiaogoo och HiyaHiya använder sig av 2 olika storlekar på kabel-koppling. Det betyder att man behöver olika kablar till olika storlekar på tippar.

Båda har kablar med storlek S för tippar upp tom 5 mm, och storlek L för tippar från 5,5 mm.