stickeri stickera stickeralla

Nämen...

...dra på trissor, det verkar fungera.

Om man inte har speciellt mycket fantasi, och inte hittar nåt nytt som bara måste stickas, då kan det faktiskt hända att nya, fina knappar ger en tillräcklig inspiration för att bara sticka på (den inte så intressanta) koftan. 

Det hade man ju aldrig kunnat tro.

Men hur ska man kunna ta några intressanta bilder på blåa tarmar? Mörkblå slätstickning är verkligen inte särskilt upphetsande. Men det blir snyggt! Och vriden resår är alltid rätt val. 

Nu har jag 75% kvar på sista framstycket, och sen ska det bara stickas kanter och sen har jag en blå kofta!

Dags att börja fundera på nästa stickprojekt, med andra ord, särskilt eftersom inspirationen går på lågvarv just nu. Men Emma av Linnea Öhman eller Braid Hills av Kate Davies ligger rätt bra till. Japp, jag är rätt sugen på småflätor.

Kommer det att fungera?

I fredags blev jag klar med en till sjal, en som jag inte ens hunnit nämna här på bloggen.

Den heter Emiliana, och var riktigt rolig att sticka. Emiliana har samma sorts konstruktion som den förra sjalen jag gjorde, den är liksom stickad på tvären/snedden. Det gör att den får en väldigt bra form och ligger riktigt bra runt halsen. Ja, för det är så jag använder mina sjalar, mer som halsdukar än liggande över axlarna.

Jag har stickat den i MadelineTosh Merino light i färgerna Carnation och Vermillion. Det är många som höjer det garnet  till skyarna, men jag är nog lite mer skeptiskt inställd, jag gillar garner med lite mer karaktär. Men gillar man mjukt och inte har något emot att det nog noppar rätt lätt så är det trevligt. Och det finns många fina färger!

Att jag blev klar med sjalen innebär att jag inte har något att sticka på, eller, rättare sagt, att jag inte har något roligt att sticka på. Av det som låg i korgen så blev 2 projekt helt ratade (och upprivna) några andra är för hjärn-krävande för tillfället, och jag kunde inte hitta något nytt, roligt, som jag kände för att starta.

Då återstod den marinblå koftan. Som absolut inte är rolig (för den är helt slätstickad). Som  det är alldeles för mycket kvar att sticka på (2 framstycken, en ärm och en ärmkulle). Som jag skulle behöva, den skulle passa bra i min garderob (jag har ingen blå yllekofta).

Så för tillfället stickar jag på den. Jag köpte knappar igår, för att försöka lura mig själv att bara jobba på tills den är klar (det är ju ändå rätt tillfredsställande när man får sy i knapparna och det är klart).

De är jättefina och passar perfekt till garnet.

Kommer det att fungera? 

 

Det VAR kallt

Det var kallt, till och med väldigt kallt för drygt 2 veckor sedan, därför fick jag för mig att börja på en lite tjockare kofta.

Med tjockt garn och stora stickor och en stickfasthet på 17 maskor på 10 cm går det fort, så fort att den redan är klar.

Självklart är det nu flera plusgrader istället, men jag ska nog få användning för en tjockkofta ändå.

 

En modellbild får jag ta senare, när det är ljust. 

Jag hade inga gråa knappar i lagret, men hittade de här lila/cerise som jag tycker passar riktigt bra. Som av en händelse finns det några tyger i lagret som passar precis till knapparna, får se om jag kan hitta på något att sy som går att matcha med koftan.

Lite fakta:

Mönster: CustomFit. Igen.

Garn: KingCraig Merino Cashmere Aran i färgen Mid grey. Det gick åt 931 meter (467 gram).

Stickor: 5 mm.

När jag provade den så kändes den i tightaste laget, men det känns ju aldrig bra när man provar nåt ihop med sina gå-hemma-och-skräpa-kläder, så jag hoppas och tror att det känns bättre med andra kläder till.

Nu får vi se om jag lyckas återgå till den blå koftan den HÄR gången.

Räddningsaktion

I december 2014 blev jag klar med en kofta i Supersoft, och jag förutspådde att den skulle bli flitigt använd. För ovanlighetens skull (jag har oftare fel än rätt när det gäller min förväntade användning av det jag stickar) så har jag också använt den väldigt mycket. 

Faktiskt så mycket att det här hände:

Jag har redan lagat ena ärmsömmen ett par gånger (uppenbarligen drar jag rätt hårt i sömmen när jag tar av mig koftan), men det här var ju lite mer att bita i. Visst skulle jag enkelt kunnat sy till maskorna, men det brukar ju sällan bli snyggt, så istället har jag utfört lite stick-kirurgi.

Jag petade helt enkelt upp hela avmaskningskanten och plockade upp maskorna på en sticka, vilket inte var så besvärligt, Supersoft är ju ett rätt hårigt garn som gärna fastnar i sig självt. Maskorna stannade alltså snällt kvar på sin plats och var lätta att plocka upp på stickan.

Sen gjorde jag en ny avmaskning och fäste trådarna, och nu kan jag fortsätta använda koftan! 

Ja, avmaskningen är gjort i ett mörkare garn, det fanns inget kvar av det ljusa (men det finns mörkt garn även i framkanten, så det avviker inte så mycket).

Nu kanske jag borde fundera på att göra ytterligare en kofta i Supersoft, den här har ju verkligen varit värd jobbet.

Årets första "riktiga" projekt

Jag är färdigt med ytterligare en sjal. Kan man någonsin få för många sjalar? Nej, jag tror faktiskt inte det.

Den här heter Drachenfels, påbörjades strax före jul och jag har stickat den i ett fantastiskt, trevligt garn som jag inte provat tidigare, Rosy Green Wool Cheeky Merino Joy (långt namn).

Garnet är mjukt och stunsigt och sjalen blev väldigt skön!

Här är den fotograferad i mitt nya ljustält, nu kan jag få bilder på saker som åtminstone nästan har rätt färg, även på vintern. Att det sen inte blir lika bra modellade bilder får jag fortsätta leva med.

Färgerna jag har använt är Cornish slate, Wild Mallow och Blackberry Sorbet och jag stickade på stickor 4. Enligt mönstret skulle man använt stickor 5 till I-snoddsavmaskningen, men det blev så fult, så jag gjorde den på fyrorna.

Jag fick också tillfälle att använda mina nya stora mattor när jag spände ut sjalen. Innan har jag använt Biltemas pussel-lekmattor och träningsmattor från Rusta, men för ett par dagar sedan hittade jag riktigt stora träningsmattor på Biltema.

En av de gamla mattorna ovanpå de nya.

Det ingick 4 mattor, och de går dessutom att sätta ihop med de små (om än inte perfekt) så att man kan ha delar som sticker ut.

Pusselmattorna har nu lagts undan som reserv, de här 4 stora tillsammans med de små kommer räcka långt.

Nu skulle man ju kunna tro att jag skulle ta ett av mina pågående projekt och sticka på det ett tag, men det är ju inte lika roligt som att börja på nåt nytt, eller hur? Så nu blir det en mössa i handspunnet garn, sen får vi se om jag lyckas sticka på den blå koftan jag faktiskt behöver.

Saker kan göras bättre

Saker KAN göras bättre, som i mer användbara.

Jag har en köpe-tröja som är mycket bra att ha om man vill ut och röra på sig lite under vinterhalvåret. Den är inte särskilt snygg, och egentligen rätt sliten, men bra, som sagt.

Den har dock ett stort fel. Eller hade, för nu har jag åtgärdat det.

Halsringningen var på tok för stor (och dessutom hade den ingen kant!). Jag gillar inte när det drar i halsen när jag är ute, men med denna tröjan var det näst intill omöjligt att få en sjal att täppa till hålen på lämpligt sätt.

Vad gör man? Jo, som den driftiga(ha!) stickare man är så gräver man i garnlagret, hittar ett lämpligt(tjockare) garn, som dessutom råkar vara handspunnet, och plockar upp maskor och stickar en kant på tröjan!

Perfekt! Praktisk lösning, istället för att slänga den "odugliga" tröjan har jag gett den ett längre liv. 

Jag är inte särskilt bra på återbruk, men jag kan ju bli bättre. Det här är ett steg på vägen.

2015 är snart över

Som vanligt så gör jag min sammanfattning över året som gått på Nyårsafton. Och som vanligt tycker jag, vid en första anblick, att jag stickat så lite under året.

Det har jag ju så klart inte, men det har varit rätt många stora projekt, och då blir ju antalet färdiga saker färre. 

Jag har gjort klart 6 koftor, varav 5 är gjorda efter CustomFit. Aldrig tidigare har jag varit så nöjd med mina koftor och tröjor som sedan jag började använda mig av CustomFit. Det blev bland annat 3 sommarkoftor (vilket känns väldigt tillfredsställande, det fanns ett stort hål i garderoben för just sommarkoftor) och favoriten är nog den i Cotton Viscose.

Det var samma kofta som fick utstå mitt största textila misstag på mycket länge, en "olycka" med saxen jag kunde varit utan. Nå, det är lagat, nu ska jag bara komma på nåt sätt att gömma det (eftersom det inte gick att göra på nåt bra, osynligt, sätt).

Det blev också ett flertal sjalar (kan man nånsin få för många sjalar?), och här är favoriten min lila Kelpie. 

Jag har också försökt att sticka med garner jag redan har, och det har faktiskt gått bättre än vad jag trodde, merparten av projekten har bestått till åtminstone en del av garner från lagret. Allt som köpts innan 2015 räknas som gammalt garn, och att jag har stickatt en hel del av det är ju toppen! Jag har dessutom gjort åt en stor del av det som köpts under 2015, så jag känner mig nöjd.

Som vanligt har jag inga nyårslöften, men målsättningar/önskemål kan man ju ha. Jag siktar på att göra åt mer garn ur lagret, och att bara köpa garn när jag ska använda det inom överskådlig framtid. Sen ska jag nog ta mig en titt på lagret och se om jag ska sälja/ge bort något, det finns trots allt en del gamla surdegar som inte har samma dragning på mig nu för tiden som det hade när det köptes.

 

Gott Nytt År!

Hur många textila hobbys behöver man?

Jag har provat rätt många textila tekniker och en hel del av dem har jag fortsatt med. Inte alltid så ofta, men då och då i alla fall.

Jag stickar mest hela tiden, virkar ibland, spinner alldeles för sällan, broderar med ojämna mellanrum, och jag har provat krokning, knyppling, att tova och att göra frivoliteter. Det är bara tovningen som jag egentligen inte känner nån större längtan efter, de andra teknikerna vill jag inte släppa helt.

Så egentligen behöver jag inte en till, eller hur? Speciellt inte en så tidskrävande teknik som vävning. Men nu står det ju en vävstol i mitt ullrum sedan ett par år, och det är ju dumt att den bara står där, så i helgen tog jag tag i saken och provade.

Det gick åt skogen redan från början. Eller, det kanske var att ta i, men det fungerade inte riktigt som det var meningen.

Det finns en pådragen mattvarp, men den var inte påbörjad, så det var det jag tänkte att jag skulle göra, men det krånglade lite. Det fick bli ett samtal till vävjouren (dvs min mamma, tack för hjälpen!) och en djupdykning i en vävbok (Stora Vävboken av Laila Lundell. Ja, det är klart jag har en vävbok! Jag har böcker om rätt mycket textilt). 

Och trägen vinner, nu verkar det som om jag är på gång. 

Här är provbiten (i avslappnat skick), det får bli en bit till innan jag börjar på den riktiga mattan. Jag behöver nog öva lite på att få det tätt nog.

Kanske vore det idé att jag tänkte igenom hur jag vill att mattan ska se ut också, innan jag fortsätter. 

Kanske vore det också en idé att börja begränsa sig? 

En färg i taget

Min lila sjal är klar.

Det blev lite pyssel på slutet för att få garnet att räcka, men det gick. Allt gick åt av garnet i mitten, av gradient-garnet har jag lite kvar, kanske räcker det till ränder på halvvantar, om jag hittar nåt bra att ha som grundfärg. Jag får göra en djupdykning i lagret och se om jag kan hitta nåt passande.

Sjalen blev precis som jag önskade, en sjal som jag kan matcha mina lila tunikor med.

Det finns några till och alla passar bra ihop med sjalen.

Garn: Easyknits Splendor och Pigeonroof studio High twist sock.

Stickor: 3,75.

Mönster: Kelpie av Jared Flood.

När nu den sjalen blev klar så bestämde jag mig för att jag behöver en "enfärgad" sjal till, men den här gången i cerise.

Den blir faktiskt randig, det är 2 olika garner i nästan exakt samma färg. 

Nu blir det en Ripple effect. Ja, det är samma sorts spetsmönster på den som på Kelpie, men det är ett populärt spetsmönster av en anledning, det är enkelt och det är effektfullt.

Jag undrar om den där marinblå koftan i Visjögarn får nån mer sticktid i år... jag skyller på att det är mörkt.

 

Ännu mera rosa

Igår gick jag upp alldeles för tidigt för att ta bussen till Älvsjö och Syfestivalen. Den här gången var det extra jobbigt, eftersom det tog rätt mycket längre tid att resa än vad det brukar (det var en inlånad buss, kanske var inte chauffören van). 

Det går ju knappt att besöka Syfestivalen utan att handla...så jag handlade. Och av någon mycket märklig anledning så handlade jag rosa saker. Konstigt va? Men jag gillar färg, och rosa är en klar favorit, så jag tänker inte skämmas. Men kan ni förstå, jag kom hem helt utan garn!!! Igen!

Överst ligger 4 meter bomulls-sammet (med mycket kort lugg)från Korps och 3 meter ull/viscose-mellanlägg från Tusensköna. Det ska bli en jacka (eller kortare kappa), en sån där att ha mellan sommarjackan och vinterjackan. Om ni har en dos tålamod och petighet att undvara så kan ni skicka hit den, jag lär behöva den.

På mellanraden ligger 2 meter viskos-jersey från Lindbo Textil och rullen är 1,5 meter bomulls-jersey från Käpynen (Indie fabrics). De har elastan i sig båda två, och kommer att bli tunikor.

Och längst ner ligger några bomullsbitar från 3 olika quilt-ställen, som ska bli en Bionic Gear bag och merino/mullbärssilke från Limmo-design som nån gång ska bli garn (om - eller borde jag säga när? -  jag spinner igen nån gång).

Nu ska jag bara omsätta inköpen i nåt också, men jag har gott hopp om att det ska gå bra. Av inköpen från i våras är 2 av 3 använda, det är ju ändå en rätt bra utdelning!

 

Det är ju alltid roligare med nåt nytt

Jag har monogam-stickat (dvs, hållt mig till ett projekt i taget) under en rätt lång period, men nu verkar den fasen vara över.

Bevis:

Helt plötsligt kom jag nämligen på att jag inte äger en lila sjal (eller, ja, en sjal med BARA lila i) och var ju "tvungen" att åtgärda denna brist illa kvickt.

Av någon märklig anledning blev det en sjal med samma sorts konstruktion som den mörkgrå Mahy (se förra posten), även om det är ett annat mönster.

Mönstret är Kelpie av Jared Flood, och garnet är dels Easyknits Splendor i färgen Very Violet (från lagret!) och dels de lila minihärvorna jag köpte i London. Jag gillar att se skillnaden mellan de 2 sjalarna, den ena är lite grov och rustik, den andra lite lyxigare.

Innan jag började på den nya sjalen hann jag sticka klart koft-bakstycket och börja på en ärm i alla fall, innan Mahy och  koftan hamnade i korgen, där de legat sen jag startade denna sjal.

Men kanske blir det lite koftstickning imorgon, när jag åker till Syfestivalen, det är ju enklare än sjalkanten. Sen får vi se vad jag har med mig hem från Syfestivalen, det duger ju inte att bara tömma lagret, det måste fyllas på ibland också, eller hur?

Mörkret sänker sig

Det börjar bli mörkt på kvällarna, och det gör det svårare att sticka i mörkt garn på kvällarna.

Så vad gör jag? Jo, självklart startar jag 2 projekt i mörkt garn.

 

Nummer 1:

När vi åkte till London så ville jag inte ta med mig den randiga halsduken, det var bara för många nystan att släpa på, så då startade jag det här.

Sjalen Mahy (Ravelrylänk), i mörkgrått Navia Uno från det djuuuupa garnlagret (inlagt i Ravelry i mars 2008, det kan möjligen vara ännu äldre). Det är faktiskt rätt roligt att titta på ett mönster och inse att man har det perfekta garnet i sitt lager!

Mörkgrått och rätstickning (på stickor 5), det kan aldrig bli fel. 

Nummer 2: 

En kofta. Igen. Customfit-varianten. Igen. Jag är så himla nöjd med de mönstren, så varför frångå ett vinnande koncept?

Mörkblått Visjö-garn från Östergötlands Ullspinneri på stickor 3,75. Vriden resår i kanterna, annars blir det bara slätt. 

Och kombinationen kofta och Visjö-garn, det kan aldrig bli fel, det heller.

Precis så ska man INTE göra

Den där koftan som blev klar för ett tag sedan, ni vet, den som var så jobbig att sticka, eftersom den är gjord i Cotton Viscose? 

Just den koftan har jag använt ett par gånger under en vecka, under London-resan vi nyss gjorde.

Man brukar ju ha väskor, och i mitt fall är det en väska som jag bär tvärs över kroppen så den hänger på höger sida. Om man nu har det (och det har man ju, som vi nyss konstaterade), då kan det hända att det sliter på kläderna man har på sig. Det brukar inte bli så farligt, nån liten noppa eller så, och det går ju att få bort.

Men om det nu är en kofta i Cotton Viscose (som vi också nyss konstaterade att det är) då blir det inte små noppor. Då blir det stora samlingar av "lugg" som man kan vilja bli av med.

Då gjorde jag precis det där man INTE ska göra. Jag klippte. Bilden ovan visar hur det såg ut efter den operationen. 

Det gör bilden nedanför också.

Och självklart sitter hålet inte i den upplockade kanten som skulle vara lätt att repa upp och sticka om, nej, det sitter i nederkanten.

Den koftan ligger i time-out för tillfället, tills jag samlat ork för att rädda den.

 

Nu måste jag visa nåt jag blir glad av, som motvikt.

Detta är London-resans enda garninköp.

Minihärvor i Pigeon Roof Studios High Twist Sock, sammanlagt 219 meter. Söt som socker.

Många rosa garner

Jo, det finns många rosa garner i mitt hus. Inte så många som man skulle kunna tro, men en hel del.

Nu har jag rotat fram en del av de enfärgade varianterna (med ett undantag) och satt igång med en bred halsduk. Jag bestämde mig för att ta med 2 lila garner också, så blir det lite variation.

 

Av någon anledning är det alltid roligare att sticka evighetslånga, rätstickade saker om man får byta färg lite då och då, så efter att Bondtösen gjorde en sån här tidigare i vintras, så hamnade den i kön över saker att göra.

Mönstret är Diagonapples (Ravelrylänk) och det är riktigt roligt att sticka!

Garnerna är blandade kvaliteter, här finns bland annat Permins Zenta, Drops Cotton Viscose, nåt okänt merino/angora-garn, Manos Silk Blend, ett gammalt Rowangarn som inte funnits på åratal och ett merino/possum-garn som jag bytt till mig från Nya Zeeland.

Ett väldigt bra sätt att göra åt såna där enstaka nystan som, underligt nog, finns i lagret.

 

Det blev klart till slut

Det är konstigt att jag, som har stickat så länge, fortfarande inte lyssnar på den inre rösten som talar om för mig, att det jag håller på med inte blir bra.

Det är då man får sticka kanter mer än en gång...

Men nu är koftan äntligen klar!

Jag tog flera bilder igår, med hjälp av stativ och självutlösare. Ingen bild är egentligen så bra som jag skulle vilja, det är veck på kläderna och överexponeringar (pga för mycket sol, om nu DET egentligen ska ses som ett problem, denna solfattiga sommar).

Nåja, det är ju ingen tävling i bästa bild så jag tar väl en överexponerad bild och en med veck på tröjan.

Och jag är jättenöjd med koftan!

Lite fakta:

Mönster - är (som vanligt) ett Custom Fit-mönster. Det blir ju så bra, så nu har jag svårt att välja nåt annat. 

Garn - Drops Cotton Viscose i färg 25, mörklila, det gick åt nästan 12 nystan.

Stickor - 3 mm HiyaHiya, jag stickade rätt tight, med vilje, för att koftan ska hålla formen bättre.

Knapparna -  hittade jag på Vadstena ull och garn när jag var där på sommarmarknaden , och de är så himla fina, jag är alldeles kär i dem.

Jag har - inspirerad av Heidi - stickat fast knapparna. Det fungerade ganska bra, men jag fick dra rätt hårt i garnet, så jag kommer nog inte göra det med ett ullgarn, jag känner mig lite tveksam till att garnet håller om det är ren ull. Inte bara med tanke på att man behöver dra så hårt, utan också med tanke på slitage. Om trådarna går sönder och en knapp ramlar bort så är det ju inte bara att sy dit den, man riskerar ju att behöva sticka om kanten.

Men garnet i den här koftan är ju bomull och viskos och går inte av i första taget.

Närbild på knapparna.

Nu blir det ullgarn, åtminstone till ca 75%, och det är händerna väldigt glada över!

Nu börjar det

Efter att koftdelarna fått torka i 3 dagar (sommartid är faktiskt inte bästa tiden att torka stickat, även om man skulle kunna tro det) så är det nu dags att sätta igång med sömnaden.

Och jag gillar förvandlingen, den är fantastisk; från ihopsnurrade, smala tarmar till släta, lätthanterade koft-delar. 

Sen kan man ju också hitta lite "synder" när man spänner ut det stickade.

Som en lämnad maska i kanten...hur nu det gick till. Jag har verkligen haft tur, att maskan inte löpt där i kanten är inget mindre än ett litet under (jo, verkligen, det är ju Cotton Viscose, ett superhalkigt garn).

Och det är nu min belöning för stickningen med halkigt garn kommer, nu ska det bli en kofta! Så nu är det bara att sätta igång (och det tänker jag göra så fort jag slutar skriva, jag vill ju ha koftan!).

Hur lång tid ska det behöva ta?

Mörklila tarmar ger inte mycket blogg-material...

Det skulle ju kunna förklara varför det var så länge sedan som jag skrev.

Nu är det i alla fall bara 12 varv kvar på sista delen, ett framstycke. Sedan ska det sträckas ut, sys ihop och stickas kanter. Och SEN är den klar och jag får sy i mina fina knappar som jag hittade när jag var på Vadstena Ull och garns sommarmarknad. Fast de tänker jag inte visa nu, jag spar på det tills koftan är klar.

Det gäller att inte tappa sugen nu när det är så lite kvar. Igår skulle jag cafésticka, så då började jag på nåt nytt (för att ha nåt att göra, det är ju lite för lite med 12 varv på ett framstycke), och det var ju mycket roligare att sticka på än vad koftan är.

Nu ska det bli halsduk med sneda ränder i massor av rosa garner från lagret! Jag har köpt till ett enda nystan, annars är det bara lager-garner. Och det är nåt med att byta färg... det känns ju hela tiden som om det händer nåt och bara därför går det fortare att sticka. Det här är mestadels ullgarner, det ska bli skönt för händerna.

Och när den är klar blir det nog ännu mer rosa. Häromdagen var jag på Hunnevad Hantverk utanför Skänninge, och där fanns det många fina garner. Självklart fick det följa med lite garn hem, och lika självklart (och ganska förutsägbart) var det rosa.

Gladgarn! Detta ska förmodligen bli en sjal ihop med ett annat rosa garn. Jag kan nog inte få för mycket rosa, speciellt inte när det är grått och tråkigt väder. Fram för mer färg!

Projekt- eller processtickning

Ibland hittar jag saker jag bara måste sticka för att det ser så kul ut, eller för att det är en teknik jag aldrig provat (även om just det inte händer så särskilt ofta), vilket man kan kalla processtyrd stickning. Det är inte målet som är viktigt i det fallet, utan vägen dit.

Som motvikt finns projekt där jag bara är intresserad av slutresultatet och där vägen dit, i värsta fall, inte är speciellt upphetsande, projektstyrd stickning. 

Nu måste jag väl tillägga att det är aldrig 100% tråkigt att sticka, så även projektstickning har en mening i vägen till slutresultatet.

Ett sån grej har jag börjat på nu, en projektstyrd stickning. Det är bara målet som räknas och vägen dit är inte jätterolig.

Slätstickning är aldrig fel, även om det inte kan klassas som "rolig" stickning, så det är inte det som gör att det bara är sikte på målet. Nej, i det här fallet är det garnet, Drops Cotton Viscose. Det är ett sånt där garn som man måste ha koll på hela tiden så det inte delar sig när man stickar.

Och hur tänkte jag nu, när jag börjar sticka med stumt krångelgarn, efter att jag redan gjort 2 koftor i stumma garner? Det kommer nog aldrig att bli helt utrett.

Men jag vill ha en kofta i Cotton Viscose, så det är bara att fortsätta tills jag blir klar.

För det blir ju snyggt. Projektstickning - det har varit lite sånt ett tag, undrar om jag ska göra nåt helt annat efter den här?

 

Sjalmix

Om man vill ha en enkel sjal med fin kant men inte hittar något man gillar kan man misströsta lite.

Men om man då tar drygt 2 nystan BC Garn Silkbloom fino, stickor 3,75 och 2 olika sjalmönster (Dream Stripes  och Pop Spots) och sen "mecklar" ihop detta, då kan man få det som man vill ha det.

 

Jag gjorde "kroppen" enligt Dream Stripes och ökade tills jag hade totalt 349 maskor, sedan stickade jag på Pop Spots-kanten.

Och det blev som jag ville.

Hur länge den håller sig fin får jag se, för den kommer att noppa ordentligt, den började redan under stickningen. Men den är underbart mjuk och skön i alla fall.

 

Ytterligare en utökning

Den blåa bomullskoftan är klar och sommarkofte-beståndet har alltså utökats ännu en gång.

Lite sepcifikationer:

Mönster: CustomFit, den här gången valde jag "Average fit" istället för "Close fit" som jag brukar ta, något jag så här i efterhand nog tycker var fel val, den känns lite för vid över axlar och armar. 

Garn: Drops Safran.

Stickor: 3 mm.

Nå, den kanske inte känns så lös om jag har nåt mindre löst på mig under, klänningen på bilden är ganska vid.

På det hela taget är jag nöjd, inte bara med koftan, utan också med att jag mäktade med att sticka en kofta i bomull direkt efter linkoftan.

För övrigt:

Det är inte konstigt att garn noppar sig när nystanet ser ut så här efter att ha legat i en projektpåse ett litet tag.

Snart en kofta till

Häromdagen hade jag stickat klart alla delar till min bomullskofta och tvättat och spänt ut dem, och därmed behövde jag nåt annat att sticka på medan jag väntade på att det torkade.

Det blir en sjal (så klart, det händer ju rätt ofta här), en hopslagning av lite olika mönster, så jag får se hur det blir. Garnet är Silkbloom fino som jag köpte häromveckan.

Mina händer tackar mig! Tänk att det kan vara sån skillnad att sticka i bomull eller lin mot att sticka i ull (och silke i det här fallet).

Silkbloom fino är ytterligare ett sånt där garn som jag inte skulle sticka en kofta i, det kommer nämligen noppa ganska fort och det är trist att lägga så mycket jobb som det är på en kofta bara för att snabbt få se den fina släta ytan förvandlas till en noppfest. Men det är väldigt trevligt att sticka med!

 

Nu har koftdelarna torkat dock, så nu blir det montering och kanter, knappar skaffade jag igår. Snart har jag en sommarkofta till, nu är det bara sommaren själv som fattas.

Det jag behöver är inte så spännande

Att sticka det jag faktiskt behöver och använder ger inte särskilt mycket bloggmaterial.

Jag menar, hur spännande är det egentligen med mörkblå slätstickning? Det ser ju likadant ut hela tiden.

Men som ni kan se så växer det i alla fall. 1½ framstycke kvar, den här koftan ska bli klar innan sommaren är här (om den kommer, idag är det långt ifrån varmt ute...).

När man inte har nån spännande stickning att visa så kan man ta till universalmedlet. Garninköp!

I helgen som var besökte jag Östergötlands Ullspinneri. Har ni sett att de gjort en ny fin hemsida? Här hittar man den. Den gamla adressen ska också få den nya sidan så småningom, fick vi veta när vi var där. Och de finns på Facebook också nu! Där har de lagt ut en film på sin Spinning Jenny, väl värt att titta på.

Men garn var det ju...

Ja, OK, det här var ju måttligt mer spännande än mörkblå slätstickning... 5 härvor mörkblå Visjö.

Ja, det ska faktiskt bli en blå kofta till. Jag behöver en blå vinterkofta också, då duger inte trekvartsärm och bomull. Exakt hur den kommer att se ut har jag inte bestämt, men sannolikheten är rätt så stor (sådär 95%?) att det blir en slätstickad, höftlång kofta. Inte så upphetsande, men precis vad jag behöver. Och precis vad jag kommer att använda.

Men jag har faktiskt köpt lite garn i annan färg också, veckan innan! 

3 nystan syrenlila BC Garn Silkbloom fino, som ska få bli en sjal. 

Jag tror att det blir nästa projekt, för nu behöver jag sticka nåt i ett garn med ull i, så det blir lite stuns! Mina händer börjar protestera, kanske var det inte jättesmart att göra en bomullskofta direkt efter en linkofta. Men som man brukar säga, vill man vara fin får man lida pin.

Oj, nu höll jag på att glömma: jag köpte band på Ullspinneriet också. Fårband! Finns det får på så kan det väl aldrig bli fel? Nej, tänkte väl det.

 

Utökning av sommarkofte-beståndet

 

Som jag konstaterade i somras så har jag inte så många egenstickade koftor som inte är av ull, men nu har antalet fördubblats i ett enda slag.

Linkoftan är klar! Det kändes som om stickningen av denna kofta aldrig skulle ta slut, men det gjorde det ju, det brukar bli så när man stickar, trots allt.

Mönstret är ett "recept" som min vän E har gjort, så det finns bara till mig.

Garn: Kalinka lin, ca 3,5 hg.

Stickor: 3 mm.

Knapparna är 5 stycken blåa pärlemorknappar jag hittade i knapplådan. Jag visste inte vad jag skulle ha för knappar, men så bestämde jag mig för att kolla den egna knapplådan, och där fanns de. 

Så nu har jag äntligen en linkofta, det som jag har velat ha i åratal! Jag hoppas den varar länge, för sannolikheten att jag snart stickar i lin igen är inte särskilt hög. Det är inte bekvämt att sticka i lin. Fast det blev bra, så jag är glad att jag stod ut.

Bomullsgarnet jag repade upp häromdagen ska få bli nästa kofta. Det kanske inte är så smart att sticka i stumt garn en gång till så här på direkten, men jag provar, en sommarkofta till skadar ju inte. Det blir ungefär samma modell som linkoftan, höftlång med trekvartsärmar, men mönstret är från CustomFit (det börjar bli vanligt förekommande här).

Det är inte mycket att se, som vanligt... men om jag jobbar på lite så ska jag ha nåt att visa om några veckor.

 

En stund senare

Min linkofta ligger utspänd och torkar och medan jag väntar på det så behöver jag ju nåt trevligt att jobba på. 

Jag skulle säkert kunnat dyka ner i garnlagret och komma upp med nåt nytt och spännande, men istället beslutade jag mig faktiskt för att ta en titt på tunikan från i augusti, den jag lade undan när det började bli kallt och det inte längre lämpade sig med kortärmade bomullstunikor. Den fick vila och jag bestämde att jag skulle fortsätta på den när det blev vår igen.

Jag tänkte att det var bäst att prova innan jag fortsatte, och det som syns på bilden ovan ser nu ut så här:

 

Lite övervintring i garnskåpet  gjorde tydligen att jag under tiden ändrade uppfattning om det nödvändiga i att ha en rymlig tunika. Säck var nog det mest smickrande ordet som kom upp i min hjärna.

Så nu vet jag fortfarande inte vad jag ska arbeta på. Jag är ute efter nåt slätt och hjärndött, stickningar som kräver tankeverksamhet har jag redan, så jag antar att jag får ge mig ut på jakt efter idéer. Vilket betyder att jag nu ska ge mig in i mönstermeckat Ravelry och se om jag får några uppslag. Om jag går vilse får ni efterlysa mig.

2 gånger lila

Jag tror jag har sagt nån gång, att när sommaren kommer så brukar jag gå över till köpetröjor, det blir gärna så när favoritmaterialet är ull.

Men nu ska det bli en sommarkofta! En sommarkofta som jag dessutom stickar i lin. Jag har velat ha en linkofta i många år, men jag har inte velat sticka den, för jag gillar inte att sticka i lin. Det finns flera anledningar till att jag inte gillar det, men de största är att det blir ojämnt och att det går hårt åt händerna. 

Men förra sommaren fick jag för mig att köpa jag 4 härvor Kalinka lin i en väldigt fin mörkt blålila färg och nu bestämde jag mig för att nu SKA jag ha en linkofta. Och jag är glatt överraskad, det blir inte alls så ojämnt som de flesta lingarner brukar bli utan faktiskt riktigt slätt. 

Eftersom lin bara blir trevligare med nötning och användning så "misshandlade" jag härvan lite innan jag nystade upp den, genom att dänga den i köksbänken några gånger och dessutom kavla på den, allt för att få den något mjukare. Fast jag vet inte om det har gjort någon skillnad, eftersom jag inte provade utan.

Det blir en rätt kort kofta med trekvartsärmar (och jag har inget mönster, bara ett "recept").

Att det går hårt åt händerna är dessvärre inte nåt att göra något åt, det är ju inte elastiskt och därför flyter det inte lika bra. Att jag har artros i händerna hjälper inte till, så det får bli korta stunder med denna stickning.

Därför grävde jag fram ett påbörjat projekt att alternera med, som (liksom bara av en slump) också råkar vara lila. 

Det här blir Slå om från Designclub DK och jag gör den i versionen med ärmar.

Jag stickar alltså på 2 lila saker som inte går att få att se ut som något annat än mörka blobbar. Bäst att sticka på, så jag får nåt snyggare att visa.

 

 

Luddig och mjuk

Luddig och mjuk är precis vad min senaste kofta är. Och här kommer den sämsta koftbild jag tagit, någonsin. Fast å andra sidan så är koftan inte flashigare än vad bilden visar i alla fall, så det kan väl kvitta.

Det här är en CustomFit-kofta, enkel och slät, med rätstickade kanter. Inget mer avancerat än så, det är garnet (Shilasdair Luxury 4-ply) som gör koftan. Det innehåller 40% ull, 40% angora och 20% cashmere. Lyxigt värre.

Den minnesgode kommer ihåg att jag tog upp det här garnet för en del år sedan, och då konstaterade att det ändrar färg när man tvättar det. Lappen på bilden här nedanför är tvättad, det som är under är otvättat. 

I normala fall så brukar jag sticka mina stycken och sedan spänna ut dem innan jag stickar kanterna. Det vågade jag inte göra i det här fallet, för jag vet inte om garnet fortsätter att ändra färg (det har jag inte provat).

Så jag sydde ihop hela koftan och stickade kanter innan jag tvättade, ett sätt som tydligt klargjorde för mig (om jag nu skulle ha missat det) varför det är en bra idé att spänna ut styckena innan man syr ihop dem. Det var inte särskilt roligt att sy i krulliga kanter, men det gick ju det med och nu har jag en kofta att använda.

Självklart har jag börjat på en till, jag har till och med letat fram ytterligare en påbörjad kofta som ska stickas parallellt med den andra, men det blir det mer om i nästa post.

Ordningen är återställd

Om man inte köper garn på Syfestivalen så kan det ju hända att man besöker sitt lokala garnhak lite senare (som man ju faktiskt gör varje vecka, eftersom de har stickcafé). Och då kan det ju hända att man får En Lysande Idé. 

Denna Lysande Idé kan då resultera i 7 nystan Cotton Viscose som ska bli ett sommarlinne. För det kan ju också vara så att man ser ett linne framför sig som ska passa ihop med det där chiffongtyget som inköptes på Syfestivalen.

Ibland är drömmar och idéer farligt (framför allt för plånboken) och ibland är det bara underbart!

Det är lika roligt att planera saker som att sedan göra dem, speciellt när det gäller att få till saker som matchar (säger matchnings-freaket). Och att planera stickning och sömnad så att de passar ihop? Det slår rätt mycket.

Men det är faktiskt så att jag inte bara planerar och drömmer, jag stickar ju också. Just nu är det en kofta (förvånad, någon?) i ett garn från lagret. Japp, från lagret! 

Detta blir ytterligare en CustomFit-kofta (jag gillar släta, klassiska koftor, de måste ju gå ihop med mina allt annat än klassiska tunikor).

Garnet är Shilasdair Luxury 4-ply, inköpt under en London-resa för ett antal år sedan. Det är ju inte mycket att se i dagsläget, bakstycket är klart och jag håller på med båda ärmarna (för de är tråkigare än framstyckena, så jag gör dem först).

Det är väldigt mjukt och lite luddigt, det blir intressant att se hur det håller som kofta.

 

Inget garn?

Hur gick detta till?

Jag har besökt Syfestivalen, och för första gången i historien (det måste ju vara minst 10 år sedan jag var på Syfestival första gången) har jag inte köpt nåt garn! Det är nåt så otroligt att det egentligen inte borde kunna hända, men det kunde det tydligen.

Så kan det gå när det man vill ha inte finns och det som finns inte skapar några idéer om vad det vill bli.

Men självklart gick jag inte hem tomhänt, det finns ju inte bara garn på Syfestivalen. Att börja sy igen är precis lika inköps-inspirerande som stickningen har varit genom åren. Och det är nåt visst med att få klämma och känna på det där man tidigare bara sett på nätet.

Så jag kom hem med 3 (eller egentligen 4) tygbitar.

Från vänster: Bomull/elastan-ersey med spetsmönster från Indiefabrics, viskos/elastan-jersey, också från Indefabrics (där jag gick tillbaka och köpte en bit till bara för att det är så skönt material) och en chiffong(?) i 30% polyester och 70% viskos. 

Jerseyn kommer bli tunika och kanske klänning, chiffongen ska nog bli nån slags luftig sommarskjorta. Nu måste jag bara lära mig finsy, med franska sömmar och sånt!

Och som vanligt ser man ett visst tema i mina färgval. Tänk som det kan bli.

Mjukare än mjukt

Mjuk och lätt som en änglavinge, det är min nya sjal.

Jag har gått emot allt jag vet och all erfarenhet jag har och stickat mig en sjal i Malabrigo Lace, som nog är den mjukaste ull-garnet som går att uppbringa.

För det är också just detta faktum (och några till) som gör att sjalen kommer att bli ful så fort jag börjar använda den. Men vad gör man inte för nåt mjukt?

Varför skulle den bli ful då? Jo, det beror på garnets konstruktion. Malabrigo Lace är merino, det är rätt löst spunnet och det är entrådigt. Allt detta ihop gör att det noppar nåt vansinnigt! Och noppar det inte så komprimeras det, så det mjuka, luftiga försvinner alldeles för fort. Tyvärr, för garnet är en dröm att sticka med!

Men jag vet om det, och jag kommer att njuta av sjalen så länge den varar. Jag kände ett behov och vägde mängden arbete mot nöjet att bära den runt halsen, helt enkelt.

Jag skulle däremot aldrig sticka en kofta i garnet, det är för mycket nötning på en kofta, så den skulle bli ful ännu fortare. För att inte tala om mängden jobb som så att säga blir ogjort!

Nåja, här kommer lite fakta om sjalen:

Mönster: Dream stripes(Ravelry-länk)

Garn: Malabrigo Lace i färgerna Emerald och Fucsia

Stickor: 3,5 mm.

Så vill du ha något riktigt, riktigt mjukt, sticka nåt i Malabrigo Lace. Men var beredd på att det noppar så du inte blir besviken.

 

Garnförädling?

Garn har blivit nåt annat, det måste väl betyda att jag förädlat garnet?

Fast i just det här fallet handlar det inte om någon ädel förädling, om jag säger så. Istället var målet att så mycket som möjligt av garnet skulle gå åt. 

Det blev en krage, och det var inte så många meter kvar när jag var klar.

Garn: Auracania Aysén, 1 härva.

Stickor: 5 mm.

Mönster: inget, jag gjorde det på känn.

Ett projekt som inte lämnar några rester, det känns bra!

Och garnet är finare uppstickat än det var i härvan, det känns också bra.

Det man inte har i huvet...

...det får resten av kroppen lida för. 

Jag började sticka på en Dream Stripes.

Man ökar på varje varv, men efter 20 ränder så gjorde inte jag det längre, utan stickade glatt på utan ökningar på avigvarven, i 20 ränder till. Suck.

Då är det bara att repa upp... och när man ändå håller på så kan man ju lika gärna repa upp en bit till där kanten var för tight.

Så nu har jag 3 ränder och en ytte-pytteliten sjalbörjan, istället för 40 ränder och nåt som faktiskt ser ut som en liten sjal.

Det är antagligen dags att gå och lägga sig.

Färdig!

Mönster: Vitamin D

Garn: Fleece Artist Merino 2/6 i färgen Radiant Orchid

Stickor: 3.5 mm

Är väl inte den mest smickrande koftan jag äger, men jag nöjd, faktiskt nöjdare än vad jag befarade. Nånstans mitt i tröjan undrade jag varför jag hade valt just denna modell, men så himla tokigt blev det ju inte.

Det kommer dessutom bli en perfekt sommarkofta! Inte för att jag tänker spara den till i sommar, den kommer bli använd redan nu.

På sluttampen

Efter att jag blev klar med mössan och koftan i början av januari, så tog jag (under över alla under) fram ett UFO, närmare bestämt min Vitamin D. 

Jag började på den i slutet av juni, sen kom lite annat emellan, 2 koftor, en tröja, 3 mössor och ett par halvvantar har sett dagens ljus efter att Vitamin D hamnade i UFO-högen.

När jag tog fram den så hade jag gjort hela oket och en och en kvarts ärm. Nu är jag på sluttampen, jag ska bara plocka upp maskor längs framkanten och sticka några varv, sen är den också klar!

Om jag inte hade förlängt kroppen på den skulle det räckt med 3 härvor av garnet (Fleece Artist Merino 2/6), men de få meter jag har kvar på härva 3 kommer inte att räcka. Fast om jag inte hade förlängt den skulle jag förmodligen inte använt den, för den var alldeles för kort. Det skulle kunna bero på att min varvtäthet inte riktigt är som i mönstret, men koftan är inte jättelång i original heller.

Det är inte mycket att se just nu, bara en hög med lila, men nån bild ska väl det här inlägget ha, så var så god.

Samtidigt som jag plockar upp och stickar kanten ska jag fundera på vad jag ska sticka sen. Ska det bli en randig sjal? Eller en lila kofta? Eller ett par sockar eller handledsvärmare av resten av koft-garnet?Eller ska jag ta tag i ytterligare ett UFO? Njae, det där sista är nog inte så troligt i alla fall, nu känner jag för nåt nytt!

Årets första projekt

2 av mina december-projekt blev inte klara före nyår, men väl den 1:a och 2:a januari. Det känns ju rätt OK att starta 2015 på det sättet. 

Det första är en kofta (förvånad, någon?). Det här är en snabbstickad kofta, garnet inhandlades den 6 december, jag startade den 11 december och var alltså klar den 1 januari. Vissa garner blir inte liggande i lagret!

Mönster är CustomFit, alltså nåt som är bara till mig. Om man vill veta vad jag valde för inställningar så kan man läsa det på min projektsida på Ravelry.

Garn: Permin Zenta, färg 883304 Wine (har ni någonsin sett vin i den färgen?).

Stickor 3,75 mm.

Koftan knäpps med hyskor och hakar, jag ska nog tänka en extra gång innan jag använder det igen, för det var inte roligt att sy fast dem (och jag ville inte ha såna på band)! 

Den 2:a januari avslutade jag en mössa.

Det är ingen risk att nån missar mig om jag går ut med den på!

Mönster: Garter Ear Flap Hat.

Garn: mitt eget handspunna! 3-trådigt, med okänt fiberinnehåll, men en bra gissning är att det är BFL eller corriedale, med tanke på hur mjukt det är (och jag vet att det inte är merino). 

Stickor: 4 mm.

Äntligen har jag gjort mig en mössa som är perfekt storlek på, den är varken för liten eller för stor, och det var det länge sedan jag lyckades med. Mössor är ju bara stora provlappar, så jag brukar börja och se vartåt det lutar. Sen vet man inte om man tycker att den är perfekt storlek på innan man är klar i alla fall, den kan verka bra och ändå inte vara så där bra som en mössa ska vara.

Och den här modellen är jätteskön! Man får täckning över öronen utan att behöva dra mössan långt ner i pannan, inte det vanligaste. Kanske ska jag göra en till, men med rund topp?

Nu har jag rotat fram ett äldre projekt att sticka på(startat i slutet på juni, så det är ju inte hysteriskt gammalt). En kofta, så klart. Mer om den nästa gång.

2014 i backspegeln

Här kommer den årliga sammanställningen!

2014 var året då jag bloggat i 10 år, tänk vad fort det går! Nu har jag snart bloggat i 11, och även om det varit väldigt sporadiskt med inlägg i perioder, så kommer jag fortsätta bloggandet. Visst är det så att Facebook och Ravelry tar en stor del av stickpratet, men bloggen fyller ändå nån slags funktion, så den blir inte nedlagd. Förändringar kan alltid ske, men det är ju en helt annan sak.

I februari spottade jag ur mig en massa småprojekt, vilket gjorde att det totala antalet färdiga projekt under 2014 blev 29. De stora grejerna, som är värda att nämna, är Acorn Trail, Topstykke, Prescott, min första stora teststickning Tell it Slant, och den gråa Customfit-koftan (alla länkar går till Ravelry). Den grå koftan är en total vinnare, jag använder den mycket, av de andra är det i stort sett bara Tell it Slant som jag använder. Acorn Trail är på gränsen till för stor, och de andra 2 är kortärmade så de används bara på sommaren.

Sen har jag en nästan helt färdig kofta till som jag inte hinner klart med idag, det är lite för mycket fix kvar på den, så den kommer bli 2015 års första färdiga projekt.

Min största bedrift är nog ändå att jag inte ökat på antalet projekt! 4 stycken har hamnat i långtidsdvala och 8 stycken räknas som mer eller mindre pågående, 2 av dem är snart klara. Summa 12, snart 10 alltså! 

I övrigt har jag nog blivit petigare och mer benägen att repa upp om det inte blir bra, och jag har till och med använt mig mer och mer av provlappar. Man kan lära gamla hundar att sitta, trots allt.

Att jag började sy mina egna kläder igen är också värt att nämnas! Det har varit jätteroligt så här långt, och jag hoppas att det fortsätter vara det. Att kunna kombinera det sydda med det stickade är en extra härlig känsla, och att det jag hade på mig på julafton och juldagen var helt hemmagjort (förutom underkläderna, men det kommer det också) kändes väldigt bra. 

Så där, då fattas bara att önska er alla ett riktigt Gott Nytt År och ett bra 2015!

God Jul!

Önskar er alla en riktigt 

God Jul!

Grått och rosa

Här är det grått och rosa, på mer än ett sätt. En kofta är klar och så fort den sista knappen var isydd så började jag på en ny.

 

 

Grå kofta och rosa tunika, hemmagjorda båda två. 

Jag såg Bondtösens Levenwick-inspirerade kofta på syfestivalen och kom raskt fram till att jag behövde nåt liknande. Det blev en tunn kofta i Holst Supersoft, färgen Slate Grey, stickad på 3,5 mm stickor. Mönster finns bara till mig, för jag använde mig av Custom Fit (en himla bra uppfinning!) och gjorde mina val helt efter eget önskemål.

Sen blev det lite improvisation och gissning när det kom till knäppkanterna, men det blev ju bra. Den här koftan kommer nog bli flitigt använd. Jag tror bestämt att jag behöver en kofta till i Supersoft, jag gillar verkligen tunna, smidiga koftor.

Den nya koftan blir ceriserosa och stickas i Permin Zenta, ett supermysigt garn med ull, silke och lite nylon. Även till den använder jag mig av Custom Fit, så nån bild på hur det ska bli finns inte.

Jodå, det är ceriserosa, lita på mig.

Varför tog det så lång tid?

Jag upphör inte att förvånas över mitt eget beteende.

Fakta i målet:

Obestämt 3-trådigt garn, spunnet av mig. Sådär 240 meter rosa/blått i okänd ullsort, troligen BFL eftersom jag gillar det och gärna köper det. Det har legat länge, säkert en 4-5 år (minst). Upphämtat ur lagret på ren impuls (jag kände för att sticka med eget garn).

Nu blir det en mössa.

Och det är mulligt, mysigt, mumsigt och helt underbart att sticka med! Jag som har åsikten att det jag spinner mest blir rep.

Om inte garnet självförändrat sig under lagringstiden (knappast så troligt) så var det alltså inte så repaktigt.  Så det kanske är dags att gå igenom lagret av egenspunnet garn och göra nåt mer?

Ibland är det bra att få impulser.

Men hur gick det här till?

Saker väcks till liv. Saker jag inte hållit på med ordentligt på de senaste 20-25 åren. Och allt är Es fel (nej, det är så klart tack vare E).

Det började lite försiktigt med en kommentar från E om sömnad. Om att sy kläder som passar. Om att det finns Facebook-grupper som pratar om klädsömnad.

Para ihop detta med en längre tids frustration över att det är så svårt att hitta kläder i 

• rätt färg
• rätt form
• rätt material

Helst allt på samma gång.

Lägg till behovet av att handla på avdelningarna med de mer eller mindre påhittiga omskrivningarna för stora storlekar och deras förkärlek för obestämbara tält, och ni förstår att steget till att hoppa på det där med att sy kläder till mig själv inte var så stort. Speciellt inte eftersom jag sytt en hel del kläder i mina dar, även om det nu inte skett med någon regelbundenhet sedan början på 90-talet.

Sedan kan man lägga till ett besök på Stoff & Stil i Kungens Kurva, ett överflöd av internetshoppar och en tygaffär i Söderköping, och helt plötsligt har jag inte bara ett garnlager, jag har ett tyglager också.

Som tur är stannade det inte där, jag har börjat sy kläder! Som passar mig! Och som är i färger och material som jag gillar! Kan det bli bättre?

En ny, färgglad värld har öppnat sig. Med en viss övervikt åt rosa och lila.

Rätt många nyanser av grått

Det är mycket grått nu.

Grått är nog en underskattad färg, även av mig, men plötsligt fick jag för mig att jag behövde en grå kofta (som jag nämnde i förra posten) och nu har jag fått grått på hjärnan. Behöver jag inte en kofta eller två till i grått? Nu är jag snart klar med framstyckena, bara ärmar och kanter kvar. Sen kanske det är bäst att använda koftan ett tag för att se om jag gillar den innan jag ger mig på en till. Det kan ju vara så att jag inte använder den (även om jag tvivlar på det) och det är ju dumt att börja på en till innan jag vet det...

Garn: Holst Supersoft i färgen Slate.

Stickor: 3,5 mm.

Mönster: Custom Fit, en slät kofta, rätt upp och ner, i en storlek som passar bara mig.

 

Och när jag funderade på vilka färger som kunde gå att kombinera med min väldigt färgstarka vinterjacka så dök grått upp igen, fast den här gången i en väldigt mycket mörkare nyans. 

Det blev en mössa i grått och hallon, i Magasin Duett Supersoft i färgen Graphite (jo, det är samma garn, men det finns inte riktigt samma färger på de 2 ställena) och kamgarn från Ateljé Norrgården i en färg som passar precis till jackan (hur stor sannolikhet är det att man hittar samma färg?).

Mönstret är Mrs Jekyll & Little Hyde, en vändbar mössa. Jag kunde kanske gjort den lite större, men efter en ordentlig utsträckning är den i alla fall inte för liten.

Nu behöver jag en halsduk så jag kan matcha jackan och mössan, men hur den ska se ut vet jag inte än.

Det tråkiga gråa, det vill säga vädret och mörkret, har gjort att jag fått bli lite kreativ när det gäller att ta kort. En fåtölj, ett lakan och en dagsljuslampa gör att jag åtminstone kan ta bilder på det jag stickar även om det inte blir modellade bilder. Nu längtar jag till advent och massor med ljus, det gör det tråkiga gråa en aning lättare att stå ut med. Hösten (eller närmare bestämt november) är inte min favorittid, det kan man nog konstatera.

Hmmm, kanske behöver jag inte en grå kofta till utan nåt i lila eller cerise? Nåt riktigt färgglatt? Tål att funderas på.

 

 

Efter sommaren?

Vad gjorde jag när sommaren tog slut då?

Ja, scarfen från i juni är väl inte mycket större än vad den var då, så den kan vi glömma.

Jag har däremot gjort klart ett par halvvantar som jag gett bort och som inte lyckats fastna på kort, och en liten babymössa som också var en present, men som det faktiskt finns kort på (även om det är utan barn).

En vanlig liten hjälmmössa i Drops Baby Merino. En klassiker av en anledning.

Och ni vet ju att jag inte kan låta bli att sticka tröjor/koftor... Så sedan i somras har jag startat 3.

• En Vitamin D (Ravelrylänk till mitt projekt) ligger och vilar, för det kom annat emellan. Det finns inte ens nåt vettigt foto av det jag gjort, och det är inte mycket ljus att fota i nu för tiden. Stickas i rååååsa(-lila) Fleece Artist Merino 2/6. 
  
  
• En teststickning, Tell it Slant av Mary Annarella. Den stickade jag i Rasmillas Yndlingsgarn, och jag använde 2 trådar och stickor 4,5.
  

 

• Och nu stickar jag på en grå kofta av enklaste modell.  Den finns det heller inget vettigt kort på, men modellen är inget extra alls, bara slätstickning i mörkgrått Supersoft-garn. Mönster finns bara till mig, jag har använt mig av Custom Fit. Inte särskilt spännande, men precis vad jag behöver, en slät, grå kofta med u-ringning. 

Kika in här snart igen, för mer om vad jag hållit på med sen i somras ;)

 

 

Det var sommar

Det var sommar när jag började på den blåa tunikan jag skrev om i juli. Sommar och väldigt varmt, så det var väl egentligen inte så konstigt att till och med jag föll ner i bomullsträsket. 

Men somrar och sommarvärme tar ju som bekant slut och självklart tog sommaren slut fortare än tunikan. Vilket innebar att jag höll på med nåt som jag inte längre hade lust att jobba på, eftersom det ju inte var varmt. Och jag som försöker få klart mina projekt och inte bara starta nya!

Så var det ju det där med omfånget på kroppen som faktiskt håller på att minska. Om jag gjorde klart tunikan, skulle jag då kunna använda den till nästa sommar? Det kan man ju inte veta, så beslutet blev att jag slutade virka och lade undan projektet. Nån gång i mars (jag har lagt in det i min kalender!) ska jag ta fram den och prova den igen, och då kommer jag besluta om jag behöver repa upp den eller om storleken är sån att jag kan göra klart den.

Det där med att omfånget krymper innebär ju dessvärre också att de stickade koftor jag har börjar bli för stora.Förra året tog jag en bild på vad jag då hade, merparten av dem kan jag inte ha längre och de har blivit nerpackade (för jag har tänkt att spara dem, för att ha min stickhistoria kvar, det som jag gjorde på 80-talet finns inte kvar vilket jag tycker är rätt tråkigt).

Tur då att jag ändå inte använde så många av dem. Och ännu mer tur är ju att jag kan sticka nya, och i mindre storlek!

 

Syfestival 2014

Ibland gör man saker man vet att man kommer få lida för. Att gå upp 05:20 en lördagsmorgon, åka buss till Älvsjö, gå runt på Syfestivalen och sedan åka buss hem igen hör till de sakerna, för jag blir ohyggligt trött.

Och varför då göra det? För att det är så roligt, förstås!

Jag tillbringade dagen med En liten låda full av ull och Bondtösen, och vi hade precis så roligt som vi hade hoppats.

Det är lite farligt att gå på Syfestival med 2 personer som vet vad man gillar, som har bra smak och dessutom ungefär lika mycket spärrar vad det gäller inköp som man själv har. Vilket alltså betyder att jag fick med mig en ordentlig hög med saker hem.

Och det mesta var inte garn! Anledningen till detta kommer i senare blogginlägg. Självklart kom det med lite garn hem ändå, men nu är det ju så att jag har mer garn än jag behöver (så där ungefär 3 gånger om) så det gör inget att det inte var så mycket.

Mina "kap" (från vänster övre hörn och medsols):

• 3 meter jersey från Ikasyr. Detta var förbeställt och tom betalt i förväg, så egentligen räknas det inte ;). Ska bli en klänning.
• 3 meter ullfrotté från Andersson & Hjalmarsson. Att jag älskar ull är väl inte direkt någon hemlighet, och när det fanns ullfrotté i nåt annat än svart eller vitt, då var jag tvungen att slå till. Detta ska bli hemmakläder, byxor och sweatshirt (eller möjligen sweatshirtjacka)
• 2 st BH-kit och ett mönster från B.wear. Blir BHar då, så klart.
• En tygklisterpenna från okänt quiltställe. Används när man behöver lite extra "håll-på-plats" när man syr.
• Quiltklämmor från nåt annat okänt quiltställe. Att ha istället för nålar när man inte vill ha nålmärken.
• 3 olika sorters tygband. Ett som ser ut som måttband och ett lite randigt, från Magasin Duett (som ska bli knappband i stickade koftor), och ett sidenband från Sjöalyckans silke (som ska sitta i överkanten på BH för att hålla in lite)
• 2 härvor schappésilke( 8/2) från Sjöalyckan, det ska bli en sjal.
• En bit vaxduk "med tygkänsla" från Österlen textil, ska bli stickpåsar
• 1 meter jersey från Indiefabrics Finland, som ska bli en ärmlös tunika, mer räcker det nog inte till. Kanske kan jag hitta nåt annat att kombinera det med så jag får en hel klänning.

Se där ja... det blev visst rätt mycket, som vanligt. Då är det bara att vänta och se hur lång tid det tar innan det blir nåt.

Det var en gång....

Det var en gång en kvinna som hade en blogg. Ibland skrev hon regelbundet men ibland blev bloggen sorgligt försummad.

Efter att inte ha skrivit på 3½ månad kom kvinnan på att hon hade en blogg och började så smått fundera på att skriva i den igen.

Problemet var bara att det ju gått så lång tid att det hunnit hända många saker. Inte för att det hjälpte, för det krävdes lite inspiration för att få ihop nån läsbar text också.

Men kvinnan beslutade sig för att börja igen och insåg att det som hänt under de senaste månaderna inte på något rimligt sätt kunde sammanfattas i en enda bloggpost, varför hon raskt beslutade sig för att det krävdes uppdelning i flera poster. 

Eftersom kvinnan dessutom förberedde sig för att åka på Syfestivalen så bestämde hon sig raskt för att den första bloggposten med nån slags intressant innehåll ska skrivas efter att nämnda Syfestival bevistats. Då kan ju nämligen inköpen visas upp, vilket bara i sig kan vara intressant.

Med detta vill jag alltså ha sagt att jag inte glömt bort bloggen, inte har tänkt sluta blogga, och att jag tänker skriva nåt senast i början av nästa vecka. Note to self: gör nu det också!

Märkligt

Märkligt 1: Jag köpte 11 nystan Drops Safran. Det är bomull. Jag brukar inte sticka i bomull, men det är varmt = jag får bomullssug.

Märkligt 2: Det är varken lila eller rosa, utan marinblått.

Märkligt 3: Jag virkar. 

Märkligt 4: Jag virkar nåt stort! Det har jag aldrig gjort, men nu ska det bli en tunika (jag kan inte hitta nån bild på den, men den är från Kreativ stickning nr 2, 2013).

Hoppas lusten håller i sig så länge att den blir klar.

Det går fortare om man stickar på EN sak

Det är ett obestridligt faktum; när man stickar på ett enda projekt, då blir det snabbt klart. Man kan ju tycka att det även för min hjärna borde vara så självklart som det faktiskt är, men ändå blir jag lite överraskad. Det är som om min tidsuppfattning inte alls stämmer med verkligheten, vilket jag borde ha begripit med tanke på hur länge jag ändå levt, men det har jag tydligen inte.

Fast 19 dagar för en kofta känns bra, även om det är en kortärmad kofta. 

Mönster: Prescott av Mary Annarella.
Garn: Onion Hemp Cotton+Modal.
Stickor: 3,5 mm.
Knappar från Ohlssons tyger. De ser nästan vita ut på bild, men är egentligen lila.

Startad 5/6, klar den 24/6.

Det tråkiga jobbet (att fästa trådar och sy fast sådär en miljon knappar - eller ja, 14 då) gick fort. Kanten stickades samtidigt som resten av koftan, och eftersom hela kanten är full av hål behövde jag inte ens veta hur många knappar jag ville ha innan koftan var klar.  

Jag gillar den verkligen, nu väntar jag bara på att det ska bli tillräckligt varmt för att gå ut med bara kortärmat igen. 

Motsägelsefullt

 

 

Mer än 90% av det jag stickar är med ullgarn. Jag tycker inte om att ha på mig akryl, lingarn blir ojämnt hur man än gör och jag är för pedantisk för att klara av det, och både lingarn och bomull brukar vara för hårt för händerna för att det ska vara trevligt att sticka med.

Med det sagt, jag fick ett behov av att sticka nåt somrigt, nåt som går att ha på sig när det är 20 grader varmt. För ett tag sedan konstaterade jag nämligen att jag, så fort det blir varmt ute, går över till köpetröjor, vilket innebär att nästan alla mina fina koftor blir liggande hela våren och sommaren. Så kan man ju inte ha det, så jag införskaffade lite somrigt garn, Onion Hemp  Cotton + Modal. Det råkade visst bli lila igen, det var den enda färgen jag gillade av det som fanns i affären.

 Det blir en uppifrån-och-ner-kofta som heter Prescott (Ravelry-länk), en väldigt somrig kofta, tycker jag. Och ja, jag kan sticka uppifrån. Allt har sin plats och just nu passade det med en uppifrån-kofta. Den uppmärksamme ser genast att det inte är raglanskärning, denna kofta stickas enligt Barbara Walkers metod.

 Det blir mjukt och lite krispigt och ovanligt jämnt (det brukar vara svårare att få stickningen jämn när garnet är stumt).

Det motsägelsefulla då? Jo, det är mjukt (inte så där babymjukt, men skönt), men garnet ser ut och känns lite som rep. Det är lite skumt att det blir så pass mjukt, faktiskt. Det är tvinningen på garnet som gör att det känns repaktigt, kanske är det modalen som gör att det ändå blir så pass mjukt.

Nåväl, jag stickar på, ska det bli en kofta innan sommaren är slut är det dags att lägga på ett kol.

Monogamstickning lönar sig

Nu för tiden när jag inte har så många projekt (ensiffrigt!!!) så händer det allt oftare att jag monogamstickar, dvs stickar på ett projekt i taget. Om man inte har så mycket att välja på så blir det, i varje fall i mitt fall, lättare så att man stickar på det som man för tillfället är inkörd på.

Det hjälper till att jag haft en period när jag inte orkat tänka, så alla stickningar som behöver lite funderande har definitivt blivit liggande.

Vart vill jag nu komma med det?

Hit.

Mönster: Stort Topstykke av Bente Geil (Ravelrylänk)
Garn: Geilsk Bomuld og uld, färg C35, 7 nystan
Stickor: 3,25 mm

Det gick åt mer garn än vad det skulle, så den är ca 30 varv kortare än i mönstret, men det gör inte mig nåt. Även ärmarna är något kortare, men bara med 5 varv. Och inte nog med att jag struntat i 30 varv, den skulle varit längre än vad den är även utan de varven.

Anledningen till detta och till att det gick åt mer garn, är att min varvstickfasthet inte var vad den skulle vara. Det förbryllar mig lite grann att den ändå passar i ärmhålen, de borde vara alltför korta (jag provade längs vägen så att jag såg att ärmhålen var som de skulle). Jag har kontrollerat stickfastheten i övre delen av tunikan och ärmhålet borde rent tekniskt vara 3 cm kortare än vad det är i verkligheten!

Det enda jag kan tänka mig är att konstruktionen i sig på nåt sätt påverkar, så att ärmhålet ändå stämmer.... Inte konstigt att man tycker att provlappar ljuger!

 

Min nya "tänka-så-lite-som-möjligt-stickning" är en Clapotis (nummer 2, jag gjorde en för 9 år sedan) i ett garn jag gillar skarpt, BC Garn Setalin. Eftersom jag har sån tur (nu var jag ironisk) så finns det garnet inte längre kvar, det gjordes tydligen bara en omgång. 

Varför är det alltid så? Och varför köpte jag inte mer när jag kunde, så att det hade räckt till en topp eller nåt? Nu räcker det till en sjal, jag får vara glad för det.

 

2, nej 3, färdiga sjalar (och fler på gång?)

Först måste jag säga att jag har lagt till lite information i förra posten, den om utbytbara stickor, eftersom jag glömde det när jag skrev posten. Jag skriver det här också, så ni inte missar det

"Jag kom på att jag glömde nämna att både Chiaogoo och HiyaHiya använder sig av 2 olika storlekar på kabel-koppling. Det betyder att man behöver olika kablar till olika storlekar på tippar.

Båda har kablar med storlek S för tippar upp tom 5 mm, och storlek L för tippar från 5,5 mm."

Så, det var det, nu går vi vidare till dagens ämne.

Igår lyckades jag spänna ut 2 sjalar som blivit liggande nån vecka eller två och väntat på den sista finishen. De behövde inte så mycket jobb, för ingen av dem är av den skira sorten.

Den första är min regnbågssjal. Nån gång i februari/mars fick jag ett stort själsligt behov av regnbågsgarn (ingen kan ju säga att jag behöver garn, rent fysiskt, men däremot behövde jag färg, det brukar bli så i slutet av vintern), och jag hade turen att hitta ett paket hos Tant Kofta. 

I kombination med brunt så blev det en riktig regnbåge!

Projekt: Rainbow
Garn: Sandnes Lanett (det bruna) och Tant Koftas regnbågskit (Zitron Trekking).
Mönster: Spectra av Stephen West
Stickor: 3.25 mm
Ändringar: Jag gjorde den med lite fler maskor än vad det står i mönstret.

Sjal nummer två är en sommarslamsa, lite mindre och med ett somrigt garn.

Projekt: Almost linen 
Garn: Permin Scarlet i färg 19
Mönster: Inget. Stickad utifrån och in, först med resår och sen med rätstickning och kortvarv.
Stickor: 4 och 3 mm.

Insåg just att jag inte bloggat om en sjal som varit färdig sen i mars.

Projekt: Cladonia
Garn: Malabrigo sock i Natural och Côte d'Azure
Stickor 4.5 mm
Mönster: Cladonia av Kirsten Kapur
Ändringar: några stycken, läs mer på min projektsida på Ravelry (länk ovan)

 

Och nu då? Fler sjalar? Tja, kanske. Jag har funderingar på en randig kofta, men det är bara funderingar och lite provlappar än så länge (och kommer nog att förbli så ett tag, tills jag har bestämt mig). I lagret finns däremot en härva cyklamen/fuchsia-färgat garn som gärna vill bli nån sjal (mer räcker det inte till), så sannolikheten är ganska stor att det blir en sjal till. 

Och så ska jag fortsätta på en tunika (Topstykke) som jag började på i augusti. Kanske kan den bli klar innan sommaren är slut?

Ett inte speciellt vetenskapligt test

När jag häromdagen köpte lite nya stickor så fick jag för mig att testa och jämföra ett helt gäng (nåja, fem) olika sorters utbytbara stickor, nämligen Boye Needlemaster, Knitpro Nova, Addi Click, HiyaHiya Sharp och Chiaogoo Twist Lace. De 3 första hade jag redan hemma, HiyaHiya var de nya stickor jag först beställde, och Chiaogoo var det som jag kompletterade med.

Jag testade med 2 olika, lite "besvärliga" garner, Sublime Baby Cashmere Merino Silk DK (som består av många, många trådar som stickorna kan fastna i) och M&K Eco Bomull (stumt och som ett nät, också lätt att fastna i). De garnerna valdes för att jag ville testa stickorna med nåt som är "jobbigt" att sticka i, det ger en väldigt tydlig indikation på om man gillar stickorna, för om de är OK med ett besvärligt garn så kan det antagligen bara bli bättre med ett trevligare garn. Jag har provat alla stickorna i samma storlek, 3,5mm.

Håll i er nu, det här blir nog långt!

Först en bild på alla tippar bredvid varandra.

Från vänster till höger: Boye, Knitpro, Addi, HiyaHiya och Chiaogoo. Rätt olika längd som synes, men det tyckte jag inte påverkade stickningen.

En jämförelse utan att sticka ser ut så här:

Märke	Vikt tippar	Vikt kabel	Material	Spets
Boye Needlemaster	4g	3g	Aluminium	Spetsig
Knitpro Nova	8g	2g	Nickelpläterad mässing	Lite trubbig
Addi Click	6g	2g	Mässing?	Trubbig
HiyaHiya Sharp	4g	1g	Rostfritt stål	Spetsig
Chiaogoo Twist Lace	4g	3g	Rostfritt stål	Ganska spetsig

 Så, vad tycker jag då?

Det blir en genomgång märke för märke, det blir enklast så.

Boye Needlemaster skiljer sig mest från de andra. Kabeln är tjock och stel, och övergången mellan sticka och kabel är faktiskt riktigt dålig. Garnet fastnar när man drar det över den lilla knölen, så om man stickar hårt ska man nog glömma de här stickorna med en gång. Jag gillar inte heller att de är böjda, men eftersom biten ovanför böjen är rätt lång så påverkar det egentligen inte stickning särskilt mycket.

Om man gillar att sticka med magic loop ska man också glömma dem, det är fullkomligt omöjligt att använda Boye till det. Det är faktiskt så illa att med den kortaste kabeln är det svårt att maska av för att kabeln är så stel! 

Det positiva är spetsarna, de är väldigt bra, och materialet är inte så halkigt, passande för den som gillar lite grepp. Och jag kan inte riktigt motstå att de olika storlekarna har olika färg. Fullkomligt onödigt, men rätt charmigt.

Boyes märkning är endast i amerikanska storlekar, det kan vara bra att veta.

Jag köpte mitt set via Ebay för många år sedan.

Knitpro Nova har väl kanske de flesta redan provat. Kabeln är rätt smidig, men krullar gärna ihop sig om man förvarar den för tight (skulle det inträffa är det lätt att doppa kabeln i kokhett vatten och dra ut den till ett rakare tillstånd). Övergångarna är lite, lite ojämna, och garnet kan fastna där om man har otur.

Spetsarna är i jämförelse med Boye rätt trubbiga, och jag hade lite svårt att få med alla trådar i Sublime-garnet, men de är absolut inte att räkna som riktigt trubbiga.

Mina stickor är rätt slitna, så de har ett ganska bra grepp, är de nya så är de nog lite halkigare.

Nickelallergiker ska tänka på att tipparna är nickelpläterade och hellre välja nåt annat.

Positivt är att om man inte gillar metall så finns det en hel uppsjö av andra Knitpro-varianter. Jag använder ofta Knitpro, jag har köpt på mig ett helt lager genom åren.

Dessvärre tycker jag att kvaliteten har blivit sämre under senare år, det är oftare fel på dem nu för tiden, men det brukar inte vara svårt att reklamera och få nya.

Jag köper Knitpro i min lokala garnaffär eller hos Garnkorgen.

Addi Click har ett helt annat system än de andra stickorna, här ska man klicka ihop stickan med kabeln istället för att skruva på den. Jag måste erkänna att jag antagligen inte fattar hur det ska gå till, för jag blir irriterad på systemet och har svårt att få ihop kabeln och stickan. Kabeln är ganska följsam, dock.

Och det ska sägas direkt, de här stickorna är inget för ömtåliga garner, det är nästan omöjligt att inte fastna i övergången.

Spetsarna är riktigt trubbiga, men click-systemet finns även i Addi lace som ju är mycket spetsigare. Det var svårt att få med alla trådar i Sublime-garnet.

Jag har faktiskt inte så mycket mer att säga om dessa stickor, mer än att jag inte gillar dem.

Var jag har köpt dem kommer jag inte ihåg, det är rätt många år sedan.

HiyaHiya Sharp har den smidigaste kabeln i mitt tycke, den stannar inte i krulligt läge om man drar lite i kabeln. Övergången mellan kabel och sticka är jättebra, jämn och fin. Om man tittar på skarven kan man se att den lite annorlunda konstruerad än de övriga, och den lilla "puckeln" ovanför gängorna hjälper stickan att bli slät och sluta tätt i skarven. Plasten går att snurra i hållaren, jag vet faktiskt inte om det är tänkt att vara så, eller om det bara är en bieffekt i produktionen. Om det inte visar sig vara ett problem (så att de lossnar) så kan jag tänka mig att det kan vara bra, för kabeln borde inte snurra ihop sig.

Spetsarna är just precis spetsiga, och om man inte är så förtjust i riktigt spetsiga stickor ska man nog inte välja denna varianten. Jag hade lätt att få med lite från nästa maska i M&K-garnet för att de är så spetsiga.

Det är också testets lättaste sticka, och man skulle kunna tro att det inte gör så stor skillnad, men de grammen känns!

Jag har köpt HiyaHiya hos Garnkorgen.

 

Chiaogoo Twist Lace är ganska lik HiyaHiya, de har nästan samma skarv-konstruktion, men Chiaogoo är inte lika spetsiga. Övergången är smidig men även här vinner HiyaHiya i jämförelsen.

Kabeln är annorlunda än de flesta system, den består av en plastöverdragen stålkabel. Det gör dock inte att kabeln är stel, även om den är stelare än både Knitpro, Addi och HiyaHiya. Varför man har valt att göra så är dock oklart, och jag har ännu inte sett någon fördel med att den är gjord så (men inte heller någon nackdel).

Spetsarna är lite trubbigare än HiyaHiya, men klart spetsigare än Knitpro.

Chiaogoo finns ännu inte på så många ställen, jag har köpt mina på Garn&Mera.

 

Så, vilka gillar jag bäst då?

Jag föredrar nog HiyHiya, men jag gillar ju spetsiga stickor. Jag har varit väldigt nöjd med alla Knitpro-stickor jag redan har och skulle gott klara mig med dem, men med tanke på den försämrade kvaliteten kommer jag nog att övergå till HiyaHiya när jag behöver köpa några nya stickor.

 

Tillägg maj 2014:

Jag kom på att jag glömde nämna att både Chiaogoo och HiyaHiya använder sig av 2 olika storlekar på kabel-koppling. Det betyder att man behöver olika kablar till olika storlekar på tippar.

Båda har kablar med storlek S för tippar upp tom 5 mm, och storlek L för tippar från 5,5 mm.